Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 16 oktober 2025
Man hade till och med gifvit henne en vink om, att Hannas sällskap icke vore nyttigt för Bella, och för första gången kände hon sig orolig öfver att ha gifvit de begge flickornas vänskap en så oinskränkt frihet. Hon beslöt att tala med Hanna, hvars sanningskärlek hon ej ett ögonblick betviflade.
Bertha Eriksson hade åtagit sig den svåra missionen att hålla stämningen i det gamla muntra spåret, och Hanna hjelpte henne troget. Det ville ej rätt lyckas. Den ena och den andra af flickorna försvann på en liten stund och uppträdde åter med misstänkligt röda ögon. Bella snyftade ohjelpligt; de sista dagarnes intryck hade varit så vexlande, och hon var ännu svag efter sjukdomen.
Bevars, söta Bella, jag måtte väl få tänka i den saken som jag vill, sade hon snäft. Några af flickorna skrattade, andra sågo tveksamma ut. Det hela var ju så oskyldigt, hvem kunde hitta på att bli stött öfver sådant?
Derefter föll Bella i en stilla sömn, andades djupt och jemnt och fick en svag skiftning af rödt på sina kinder. Hennes mor och Hanna sutto orörliga vid hufvudgärden. Det var, som om de hört de aflägsna vingslagen af hoppets efterlängtade dufva och icke vågat med en hviskning skrämma henne åter på flykten. Efter ett par timmars lugn sömn uppslog Bella ögonen, och blicken var fullkomligt redig.
Hvarifrån kom detta varma och mjuka i stämman, som trängde rakt in i Bellas försonliga hjerta? Hon tryckte tyst Hannas hand, och som hon nu var vid sitt hörn, skildes de åt med en nick. Bella funderade hela dagen öfver den nya kamraten. Hon var underlig, olik alla dem hon kände. Så frånstötande, och dock så tilldragande. Och hur hon talade, nästan som stort folk.
Fröken Rappe, får jag den äran att bjuda er min arm till stöd? sade han och räckte henne handen med en beskyddande min. Nej tack, sade Hanna kort, jag reder mig utan stöd. Och så vände hon honom ryggen och stapplade framåt på egen hand. Välsigna, dessa kjolar! utbrast hon otåligt, då Bella om en stund skrann fram till henne.
Bella hade emellertid fått nog af dansen och undrade hvart Hanna tagit vägen. Då hon icke såg till henne, gick hon och satte sig bredvid en blek ung flicka från tredje klassen, som icke fått dansa ett steg. Du har säkert icke haft roligt i qväll, Elin? frågade hon vänligt. Inte mycket, men nog har det gått ändå. Jag är icke bortskämd med att ha roligt på danser.
Bella hade alltid svårt att tala när hon var upprörd, och nu sjöd det inom henne och rösten stockade sig. Hon visste ej heller hur hon rätt skulle förklara sig, hon kände blott att hon alltid skulle känna en sådan handling som en förolämpning. I detsamma prasslade det i granarna som omgåfvo banan, och Hanna Rappe kröp fram.
Söta Bella, nog blefve lifvet upp och nedvändt, om menniskorna alltid finge lägga sina tycken i öppen dag. Det blefve åtminstone ärligare, sade Bella, som hade en obestämd känsla af att det låg mycken oärlighet bakom det angenäma sällskapslifvet.
Slutligen tvang Hannas eftertanke henne att gifva Bella rätt. Hon, en främling, borde verkligen icke tränga sig på med sin åsigt. Och hvad angick flickornas uppförande henne? Icke det ringaste. Och icke Bella heller; hon hade ingen rätt att göra henne ledsen. Hon öfvervann sin tvärhet, tog Bellas arm i sin och sade med ett tonfall, som kom Bella att förvånad se upp: förlåt mig!
Dagens Ord
Andra Tittar