Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 9 september 2025
Hon kände, att han icke hade annat att giva än en sval och vemodsblandad tillgivenhet. Hon lovade honom obrottslig trohet till det sista. Den, som har älskat Valdemar, kan aldrig älska någon annan, viskade hon. Jag har felat, men jag har också älskat dig, och jag var lycklig, bara jag visste dig lycklig och hörde harpbruset från ditt hov.
Och ändå kom han ihåg att det han först älskat hos henne var hennes intelligens, hennes vördnad inför religionens och bönens under men av allt detta hade han ju ej märkt ett spår under deras korta sammanträffanden, hon hade varit helt och hållet kvinna bara.
Men säg mig i alla fall uppriktigt om du verkligen och av hela din själ hållit av någon bland dem; det skulle roa mig att veta. Hustrun rannsakade samvetsgrant sitt hjärta och kunde snart meddela att hon icke älskat någon av sina män med verklig kärlek.
Låg det inte ett det obevekliga ödets röda tråd just i detta, att det var hon och ingen annan, hon, för vilkens skull han en gång lidit, hon för vilkens skull han en gång varit nära att begå ett brott, hon, som han aldrig älskat. Nu var det åter igen hon, som grep in i hans liv, som bestämde det. Sannerligen: detta kunde ej vara en tillfällighet. Det måste vara ödet, hans Ananke.
På den hvita drifvan ser jag skenet af ljus från hennes fönster. Själf har jag tändt min lampa i brist af sömn. O, strålar på drifvan, vittnen om en ljus källa, ur hvilken I utgått, i er har jag under natten älskat att se bilder af mänskligheten, denna heliga strålflod från Gud.
Hon hade älskat på sitt vis, älskat denne otymplige, vanvårdade, olycklige, som aldrig förr hade sett en solstråle i sitt lifs mörker förr än hon öppnat fönstren på vid gafvel och låtit Guds sol inströmma i detta andliga fängelse. Men han tålde icke vid lyckan. Icke solskenet. Det bländade. Han fick solstygn. Och han dog. Pastorn spilde icke många ord på den döde.
Det var ett stycke av ett linntyg och hade tillhört en utländsk fru, som han hade älskat under hela sitt långa liv utan att någonsin ha sett henne. Det låg litet järn kvar på botten i släden, men icke mer än att där fanns gott sittrum i halmen också för den andra mannen. Han hette Hulv Skumble och var bergmästare.
Jag känner bara, hur allting brister. Jag är borta redan nu, fastän du inte kan fatta det än, därför att du vet så litet, och därför att jag så litet kunnat säga. Men varför skulle jag säga dig det, förrän det var alldeles nödvändigt? Ty jag har velat leva med dig, Georg, jag har velat leva med dig, därför att jag har älskat dig mer än allting i hela livet. Jag är inte ung nu.
Det är brist på tillit. Om jag visste, att han höll af mig, och att jag kunde lita på honom, då behöfde han icke ägna mig stort mera tid, än han gör. Jag skulle likväl hålla af honom. Hålla af? Denna tomma kurtismaskin! Ja, han förtjänar det visst. Det är dumt det hela. Men jag ångrar mig icke. Han skall springa och sladdra om, att jag »älskat» honom. Det bryr jag mig icke om. Det är ju sant.
Om I förbliven i mig, och mina ord förbliva i eder, så mån I bedja om vadhelst I viljen, och det skall vederfaras eder. Därigenom bliver min Fader förhärligad, att i bären mycken frukt och bliven mina lärjungar. Såsom Fadern har älskat mig, så har ock jag älskat eder; förbliven i min kärlek.
Dagens Ord
Andra Tittar