Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 19 oktober 2025
Sjöarna lågo mot och båten doppade redan nosen. Lite till! tänkte Vestman, som ogärna ville skänka sitt säkra byte och få ett snöpligt slut på en så vacker början. Sjön ökade och stjärnorna tändes på. Ännu kunde han dock se yxan, som låg framme i fören och som var hans hopp, när det gick för långt.
Det är Hangö fyr på Nyländska kusten! tänkte Vestrnan. Kunde väl tro att vi hållit på i tolv timmar, för det var långt som en vecka! Nu kraschade det igen under ekan och den stod tvärt still, så att Vestman flög framlänges över betten, och så blev det still. Hur långt kunde det nu vara till fyren på en höft? Halvannan mil! Och nu förmådde han varken komma fram eller tillbaks!
Det röck och knöck i båten, men någon fara syntes inte vara för handen ännu, förrän de kommo ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det såg ut som en svart rund skiva därute. Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, tänkte Vestman. Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra.
Vestman tyckte först det var nytt och roligt och tänkte på vilken förträfflig jakthistoria det skulle bli; och bytet ansåg han sig ha i handen. Men så fick han se att kobbarna dansade förbi och sin egen stuga försvinna. Farväl, så länge, nickade han åt stranden, kommer strax tillbaka!
Och då förstod han, varför han frös så vådligt, för det gör alla som haft ältfrossan, när solen går upp; men skälen, djuret, höll sig så stilla och det röck inte i vindan mer, kanske den slitit sig och gått! måste se efter i alla fall, för att sitta här i onödan, det hörde f... Vestman stirrade förut och såg något mörkt, taggigt, som en hel hop riggar stiga ur töcknet.
Det röck och knöck i båten, men någon fara syntes inte vara för handen ännu, förrän de kommo ut i sista stenarna och släppte landkänningen. Där gick det lite sjö och solen tycktes ha gått ner, ty det såg ut som en svart rund skiva därute. Ett stycke till, så kapar jag i värsta fall, tänkte Vestman. Och så bar det av igen. Men nu tog ekan till att slingra.
När det var länsat, stack han ut åran igen, och det kändes genast lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt. Men nu hade stjärnorna slocknat av och det kom regnstänk blandat med snö, så att Vestman snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett grått töcken på alla håll.
Vestman satt där väl gömd och höll gadden i högsta hugg lyftad, så länge att han frös om fingerna och började grunda efter, om inte det gamla sättet med lodbössan var enklare. Skälarne voro där, det var inte tu tal om det, och han hade hört dem ge skall, men att de skulle just välja den här vådliga stråten för att komma i vattnet, det var den stora frågan.
När det var länsat, stack han ut åran igen, och det kändes genast lugnare, alldeles som om han verkligen suttit och styrt. Men nu hade stjärnorna slocknat av och det kom regnstänk blandat med snö, så att Vestman snart inte såg yxan mer, utan fann sig omsluten av ett grått töcken på alla håll.
Och därmed fick Höjer trösta sig, om det nu var en tröst att veta sig dömd till en undergång, som han ser dagligen och stundligen försiggå för sina ögon, utan att kunna hindra den! Sjönödslöftet. Vestman på Nedergårdsön hade gått med en skonare på Norge och kommit ända upp åt Lofoten. Där hade han träffat valfångare och förnummit ett och annat om fångstmännens sätt att ta valar med harpun.
Dagens Ord
Andra Tittar