Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 17 juli 2025
Ack, sedan denna förmodan inställt sig, ville hon icke övergiva den, huru osannolik den var. Ljuden av annalkande steg nådde Hermione och störde hennes betraktelser, då de voro på väg att övergå i vemodigt svärmeri. Hon trodde, att det var Alkmene, och steg upp för att möta henne. Men i samma stund visade sig framför ingången till lövsalen en manlig skepnad, höljd i en mörk mantel.
»Seså», sade han blott i det han gick bort och strök med sin hand öfver hennes kind. Men denna enda lilla smekning verkade mer än tusentals ord. »Sådana menniskor som jag borde slås ihjäl vid födseln» hennes röst darrade ännu men det låg ett drömmande, till hälften lyckligt till hälften vemodigt leende kring hennes mun »de passa icke in bland de andre.
Hon hade velat lämna honom en blomstrande egendom i arf; och hon hade i stället sett den förfalla, sjunka djupare och djupare i skuld, sedan han ryckt den ekonomiska bärkraften ur hennes händer. Han måtte ha haft någon förnimmelse af, i hvad riktning hennes tankar gingo, ty han lyfte plötsligt sina ögon och mötte hennes blick. Så nickade han vemodigt, han såg väl, att hon lidit.
Och hon lyssnade, som om hon hört på en märkvärdig främmande fågel, hvilken hon känt till i sin längese'n bortglömda ungdom. Slutligen tystnade han. Det skymde starkt och ifrån ån steg dimman upp. Han såg på henne alltjämt hans ögon växlade uttryck, det kom något vemodigt i dem, någonting frågande och beklagande.
Eusebia var i afton svartklädd, och ett milt vemodigt allvar låg över hennes anlete. Den blyghet Klemens kände i hennes grannskap försvann inom kort för det öppna, hjärtliga och ödmjuka sätt, varpå hon emottog honom. Själva det ämne, vilket liksom av sig själv vart föremålet för deras samtal, var ägnat att väcka ömsesidig förtrolighet och närma dem varandra.
Behöfver jag säga, hvar vi ha orsaken till detta trista förhållande, hvar grunden ligger till Betty Elmans brist på tillfredsställelse med en ställning, som inte kunde vara mera lysande? Det förhåller sig med Betty Elman precis som det förhöll sig med Marguerite Gautier. Jag har aldrig älskat, sade Marguerite vemodigt. Och Betty lider likaså brist på kärlek midt i sitt öfverflöd.
Kanske en gång, när vi bli gamla, och jag har glömt mina »svärmerier» hon smålog halvt spotskt, halvt vemodigt så slå vi ändå våra påsar ihop. Monsieur de Talleyrand har sagt, att jag blir en praktfull ambassadris!
Det lät högst antagligt han hade nämligen aldrig haft något att förlora! Själf hoppas jag också, att ännu på några år icke behöfva gå tillbaka. Hur kom ni att skrifva? frågade han. Jag leddes vet ni hvad det vill säga? Han nickade, vemodigt leende. Jag höll på att i min tur säga: »stackare!» Jag hvilade mina magra, fula händer på bordet.
Hon tog fram den och betraktade den med ett vemodigt leende. Det var hennes sista balklänning som flicka, använd blott en gång. Den var omodern naturligtvis, mycket enkel och obetydligt dekolleterad men bortsett från några fåniga skära bandstumpar ganska söt. Och det enda vita i garderoben. Fru Olga sa till sig själv: Det är vansinnigt men jag tar den, därför att det roar mig att ta den.
Därmed lade hon armarna omkring hans hals. Ditt lilla spöke! Nu ska du också kyssa mig. Med första kyss, som du själf hjärtligt och uppriktigt och af innersta själ och hjärta ger mig, stryker du ett streck öfver alla andra, och så ä de glömda. Där gled ett vemodigt leende öfver hennes lilla täcka anlete. Tror du? Är du säker att jag glömmer det lika fort som du? och att du glömmer dem själf?
Dagens Ord
Andra Tittar