Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 19 juli 2025
Och de skänkte honom egendomligt nog också en känsla av Ödmjukhet. Det var inte hans förtjänst utan en gåva. Från vem? Han visste det inte. Kanske han i alla fall var predestinerad, men till det goda. Och detta något, denna gåva befallde honom att vara ödmjuk, att bekämpa de fel, med vilka han var bekajad, att förbättra sig, att fullkomna sig. Han lydde rösten i sitt inre. Han var lycklig.
Vi beslöto att fortsätta vandringen sedan vi alla ätit middag hos den stillsamme, men klokt blickande sätergutten, som otvifvelaktigt var känd som ett godt parti i bygden. Det är temligen troligt, att den förr omtalade gumman, som skänkte honom åt den minsta jenten bland oss, trodde att vi, lockade af hans stora rykte, dragit från Sverge endast för att fria till honom.
Jag såg på henne. Hon var sig lik igen, som jag mindes henne från våra lyckliga år. Hon föreföll mig liksom spädare och yngre, och lugnet, vilket efterträtt hennes förra febrila oro, gav åt varje hennes rörelse en förtroendefull smeksamhet, vilken skänkte mig lycka och sorg i samma andedrag.
Allehanda vid mig själf jag tänkte: Om jag dock hans mantel med mig toge? Nej, den gode kunde sig förkyla. Om jag dock hans siden-bröstlapp toge? Nej, jag gaf den själf ju till ett minne. Om jag kanske toge tamburinen? Nej, den skänkte honom mina bröder.
En kvinna hade hoppats, att Faber skulle utrota superiet i byn; en annan att han skulle taga sig an de misshandlade kvinnornas sak; en tredje hade hoppats bli botad för ett årslångt lidande; en fjärde hade sökt och vördat honom på grund av hans djupa insikter i naturens skilda riken. De flesta sade sig dock av Faber vänta ett klarare gudsord än vad kyrkan skänkte.
Men med förvåning kände jag då den slagne kalmucken, Hvilken i nödens stund jag skänkte förfriskning och bistånd. Lätt det varit för honom att slå, då han kom i sin ifver, Vild som han var; hvi högg han ej till, hvad hejdade armen? Se, hos honom också låg tacksamheten i djupet, Mänsklig och minnesgod, och mera än vreden förmådde Äfven hos honom kärlekens bud i det klappande hjärtat.
Sen, omansad och fin, ej saknande dig i sin oskuld, Hvilar han lugn i min famn som en klar daggpärla i blommans." Så hon sade, och mildt genmälte den vänliga systern: "Älskade, nu blott icke; i kväll skall du vara för alla, Hinna med alla och tänka på allt. Mig skänkte du redan Mera än nog; hvad mer jag behöfver, skänker mig denne."
Valdemar skänkte slösaktigt åt alla sidor sina egna prydnader för att få höra ett belåtet ord. Det plågade honom att vara ensam om sin glädje, och i stugorna gav han de fattiga sina sista penningar. Om aftnarna satt han ensam med henne och spelade harpa. Eller också samlade han svennerna och de danska tärnorna.
JULIA. Det torde kanske föga intressera, Kanhända skall du till och med bli stött; Du vet dock själf, hur kyligt den blef mött, Den varma kyss, jag då till välkomst skänkte. FRANK. Visst möjligt, när hvar stund jag tänkte, Om han vändt om och såg oss kyssas, han Den gamle, grå toppridarn, herr von Dann. JULIA. Min Gud! Hur kallar du min onkel? FRANK. Vådan Tar jag på mig, var lugn i hvarje fall!
Då skall hon säga: »Jag vill gå tillbaka till min förste man ty bättre var mig då än nu.» Men hon har icke förstått att det var jag som skänkte åt henne både säden och vinet och oljan, och att det var jag som gav henne så mycket silver, så ock guld, varav de gjorde sin Baalsbild.
Dagens Ord
Andra Tittar