Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 22 september 2025
Omöjligt i hvart bref, hvart svar, man får, Omöjligt, hvart man kommer, hvart man går. Jag rest kring världen och jag fann ej En lösen mer försliten än "jag kan ej"; Man nött på den i sekler, och ändå Skall den väl än i sekler nötas på. Jag minns, hur stel er galla På detta hjärta föll en gång. Nåväl, Jag har er hatat sen af all min själ.
Jag minns, när kungens staty stod där hon pekade på obelisken och min mor har berättat, hur på hennes tid facklor alltid brunno omkring den.
Men då verkade denna händelse på oss helt annorlunda, än vad jag nu minns den. Då verkade den så, att vi gingo till vårt tredje ställe, vilket min hustru nyss icke ens velat se, och hyrde där för andra gången vårt hem för sommaren, och lätta om hjärtat flyttade vi ut till den trakt, vid vilken vi kände oss bundna genom en rostig nål, som ingen tagit bort.
»Men mina herrar», sade han. »Det här är ett förskräckligt misstag, som för mig är fullkomligt oförklarligt. Jag är baron Silverbuckla, och bor för närvarande på Lyngsö. Jag har bott där den senaste veckan, och i går kväll gick jag ut för att ta mig en promenad. Sedan minns jag ingenting mer, varken hur jag kommit hit eller hur jag blivit klädd så här.
Ja, min gamla barm känns höja När jag honom minns i ledet; Skulle dödens fåror plöjas, Vänner, det var häst i redet; Aldrig ängslig och förlägen, Bara hejsan och ur vägen, Gången jämn och efter trumman, Framåt, det var hufvudsumman. Och hur var han dock ej boren, Vänfast, trofast, lugn och stilla Som ett barn, fast grå till håren, Ville han knappt ovän illa. Fienden var för hans händer.
En dag gryr opp, en dag förgår; Hur mången lämnar ens ett spår, När den från oss är tagen? Den femte juli, ack, den drog Ej spårlöst bort, jag minns den nog Sen sjutton år den dagen. Det var den dag, då Duncker dog.
Ren från moln, som skymma solen, minns jag den sommar, vilken följde på denna vårutflykt. Med vilken lust arbetade jag icke, och hur lätt skred icke arbetet framåt.
LEONTES. Och dessa läppar, trotsande i döden än Och dock så veka! En hellen är denne dock, Han kan ej annat vara, fast hans öde visst I hårda lägen honom kastat. LEIOKRITOS. Son, du var Ett barn ännu, då hären drog till Troja. Minns Du mer sköldbärarn Ajas? LEONTES. Som en nattlig syn Står för mitt öga flottan och vår kämpatropp, Som steg ombord, af jubel följd och klagorop.
Två dagar därefter fann jag följande brev på mitt bord. Jag minns, att jag bröt det med en känsla av ångest, som om detta papper skulle kunna avslöja inför mig någon hemlighet, vilken hade makt att krossa hela mitt liv. Men på samma gång brann jag av begär att få svar på min fråga: »Varför är hon icke lycklig? Kan man på en gång vara lycklig och olycklig?» Brevet lydde så: Min egen älskade.
Och Anna fortsatte sitt arbete med mig. Hon hjälpte mig att rätta mina stora fel, lärde mig att älska sanningen framför allt och hellre lida straff för mina förseelser än att förneka dem. Hon lärde mig till och med att göra dem godt, som hade gjort mig ondt. Jag minns så väl en af våra andra tjänarinnor.
Dagens Ord
Andra Tittar