Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 oktober 2025
Det att livet förbehållit mig den lotten att gifta mig med änkan till en ännu levande man, är en ödets ironi, som jag ej kan få klar för mig, och vad beträffar ungkarlens oregelbundenheter, räknar jag dem icke med.
Ni tro mig ju inte i alla fall! skrek han. Men det är nödvändigt att vi människor tro varandra. Det är det enda nödvändiga. Ni pratar alldeles för mycket! Man fångar inte sanningen som man fångar en ekorre genom att ställa sig under trädet och smacka! Trots domarens tillrättavisningar upprepade han gång på gång dylika fraser med ohöljd ironi i min och tonfall.
Bröd och skådespel! Bröd har jag inte, men skådespel ger jag, som ni få betala själva! Ni vill ha humbug! Här har ni den!» Gunstlingen har sedan en tid oroats av aningar om att det icke är fullt moraliskt att understödja den nya stormakten humbug, ty för det första är det icke så avgjort att alla vilja hylla den, och för det andra finns det svaga huvuden som icke förstå ironi.
Han fann dock snart, att hans farhågor voro utan grund; Greta hade icke något utvecklat öra för ironi. Hall bjöd henne en cigarrett, och hon tog den utan lång tvekan. Det är inte första gången jag röker, sade hon. Det fick jag lära mig i skolan; jag och en flicka till rökte värst i hela klassen. Är det möjligt...
Gabriel Mortimer hade av en egendomlig ödets ironi blivit sammanförd med fru Wenschen, med vilken han, vad ingen visste, av gammalt hade förtroliga relationer. Deras förbindelse hade likväl varken varit långvarig eller seriös. Fru Wenschen var klädd i gyllengrått siden och djupt dekolleterad.
Kanske i alla fall, en gång, långt fram i tiden, det skulle visa sig, att all denna ironi, han nu stod mitt uppe i, varit till hans och Gretas bästa, en lång omväg liksom i en roman, för att de så mycket klarare skulle förstå, hur gränslöst de älskade varandra? Ja, vem kunde veta ? Han skrev som vanligt sina brev till Rose. Men inspirationen var borta, dess källa sinad.
De små hjältarna och hjältinnorna växte ut till »karaktärer» utan att förlora något af sin ålders andliga mått. Det var ett stycke barnlek; det var tillika ett passionsdrama, som öfver sina växlande scener hade mänskliga kärlekstragediers färg af lidelsefullhet och ironi.
Han hade med vilja, ej tagit någon "ståndsmässig" fröken i huset för att ej förälska sig. Och nu hade ödets blodiga ironi fogat det så, att han blivit allvarsamt förälskad i den fjärde i ordningen. Hon var varken vacker eller ung. Inte heller "regementsfähig". Hon var dotter till en hemmansägare.
Han talade hastigt, med en blandning af smärta, harm och ironi. Det vet jag. Han måste springa upp i kupén. Jag gick efter en tidning åt honom och kom tillbaka, strålande lycklig öfver att ha kunnat vara honom till den ringaste lilla nytta. Den skall bli min sköld, sade han med en sidoblick på en handelsresande, som tagit platsen midt emot honom i kupén. Vi voro tysta ett ögonblick.
Ja, detta är Anatole Frances berömda ironi sådan den uppenbarar sig i hans senaste roman. Men den har inte endast trubbats af en smula den har öfver hufvud trängts tillbaka. Änglarnes uppror är märklig därför, att formen har en ny hållning.
Dagens Ord
Andra Tittar