United States or Spain ? Vote for the TOP Country of the Week !
Att vara klok under efter-romantikens tidehvarf, då alla voro litet rubbade, och det var öfverklass-tecken att vara rubbad, att vara klok ansågs då liktydigt med nästan något dåligt. Att vara verldsmenniska denna tid, då alla sökte skoja sig så godt de kunde mot himlen, var också något mindre bra. Fritz var klok. Han ville lefva sitt enda lif godt och trefligt och göra karrier med mera.
Det där är jag inte enig med dig i, genmälde Wolfgang. Jag kan ej inse, vad det skulle göra, om jag till exempel försökte att bli bekant med den unga damen. Jo, det kan jag med få ord säga dig, svarade Fritz Cramer raskt. Det skulle ej alls förundra mig, om det där med damen inte rent av var en fälla, uppställd för dig av Levison. Wolfgang såg upp. En fälla Ja, vem kan veta?
Dagen derpå for han tillbaka till sitt herrskap, skref ett jämrande bref till Fritz och sökte förklara sig. Men, Fritz blef ond och förstod sig inte på nycker. I all sin svaghet kände han stundtals en ofantlig fond af kraft, som gjorde att han trodde sig om allt. Vid tolf års ålder såg han en fransk ungdomsbok, som brodern hemfört från Paris. Den ska vi öfversätta och ge ut till julen, sa han.
Genom en outgrundlig naivitet hade Johan låtit förmå sig att ännu någon tid gå och läsa lexorna med sina forne elever. En qväll ville Fritz dra honom med ut på ett kafé. Nej, sa Johan, jag skall gå på lektion. Hvart? Till kunglig sekterns! Hva! Har du inte slutat med dem än? Nej, jag har lofvat fortsätta tills de få en informator. Hvad har du för det då? Hvad jag har? Jag har haft bostad och mat!
Den senare läraren hade hög smak. Man fick läsa de tråkiga Kungarne på Salamis, som då lästes högt i alla bildade familjer. En literaturförening var bildad, och der upplästes på högtidsdagarne poem. Fritz hade skrifvit ett stort stycke, som handlade om Riddarholmskyrkan och hette Det svenska Nekropolis. Det gick på melodien: Jag stod på stranden under kungaborgen, och var nog så dåligt.
De bägge hade så olika intressen att beröringspunkter ej alls funnos. Wolfgang hade alltid ansett sig som onkelns blivande arvinge, ehuru denne senare aldrig med ett ord hade berört frågan. Han var den gamles ende nu levande släkting, och han antog för alldeles givet att arvet skulle tillfalla honom. Och detsamma gjorde alla människor. Hans vän, Fritz Cramer, var egentligen intet bestämt.
Det var ju lagen för jemvigten, som han ej insett än. Han var emellertid hänryckt af att komma bland de förnäma. Fritz började ge honom instruktioner huru han skulle umgås och uppföra sig.
Nu, när han märkte att Johan var rengjord invändigt och att hans yttre menska var presentabel, införde han honom i sitt kotteri. Det var en liten krets af dels förmögna, dels förnäma ungherrar af samma klass som Johan. Denne var först något blyg mot de nätta herrarne, men snart var han inne med dem. En dag kommer Fritz och vid paradtimmen berättar Johan att han är bjuden på bal.
Johan gick på och hasplade upp repertoaren men det blef torrt i gommen och vid tredje dansen äcklade det honom. Han blef ond på sig sjelf och teg. Är det inte roligt att dansa? frågade Fritz. Krya opp dig, gamle likkistpolerare! Jo, det är nog roligt att dansa, bara man slapp tala. Jag vet inte hvad jag ska säga? Det var också förhållandet.
Men något allvarligt tycks ännu ej föreligga från någondera sidan. »Grosshandlaren» hade praktiskt nog nu, då flere av Wolfgangs umgängesvänner börjat visa en mindre varm tillgivenhet än före testamentet blivit offentliggjort, varit löjtnanten en ännu mera efterhängsen beundrare än förr. Detta belönades också av löjtnant Schnitler med uttryck såsom: Du är en sann vän, gamle Fritz, och liknande.
Dagens Ord
Andra Tittar