United States or Turkey ? Vote for the TOP Country of the Week !
Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart bok med ett guldkors på, vilken brukade tas fram som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och andaktsfull, som om hon fått ett stycke av kyrkan in i sin låga stuga, bar hon den hemlighetsfulla boken varligt som ett varmt bröd på sina båda händer, sköt sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats med förklädet och lade det heliga framför det tunga huvudet.
Och de aktade sig att missbruka heliga namn för att icke locka de yngre till en sådan osed. Vilken andaktsfull och glad tillit över allt det dagliga i en värld, som hade en gud! Var timme, var syssla, var lek fick en djup och högtidlig mening och sjöng hans lov i hantverksstugan och bondgården likaväl som i klostret.
Men som jag läser med andaktsfull uppmärksamhet, kommer jag till sidan 16, där Swedenborgs dödsdag uppgives till den 29 mars. Jag stannar, tänker efter, slår upp almanackan. Riktigt, det är den innevarande dagen, 29 mars, och därtill palmsöndag.
Aldrig hade hon gått omkring i en så andaktsfull lycksalighet som nu, aldrig hade hon förstått att i den grad gjuta helgdagar omkring hela vårt vardagsliv som under denna mörka höst i den trista staden, då regnet oupphörligt föll, och hela livet utom oss syntes så tungt och svårt, som väl aldrig förr varit händelsen.
En afton då jag kom hem i sällskap med den amerikanske helbrägdagörarens dubbelgångare, upptäckte jag i alkovens halvskugga en gigantisk Zevs vilande på min säng. Inför denna oförmodade anblick står min kamrat gripen av en nästan andaktsfull skräck. Konstnär som han är, uppfattar han genast skönheten i linjerna: Det är ju den stora, försvunna konsten, som här har återfötts.
Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart bok med ett guldkors på, vilken brukade tas fram som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och andaktsfull, som om hon fått ett stycke av kyrkan in i sin låga stuga, bar hon den hemlighetsfulla boken varligt som ett varmt bröd på sina båda händer, sköt sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats med förklädet och lade det heliga framför det tunga huvudet.
Den såg precis ut som alla andra stugor med en förstugukvist; på en rabatt några dahlier och litet reseda. Ovanför dörren satt ett förgyllt posthorn. Vi stämde upp och stodo i andaktsfull tystnad, väntande att få se det glada huvudet sticka ut genom ett fönster, som stod öppet! Sången var slut! Nej, det blev ingenting.