Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 15 september 2025
Det var tydligt nog, men ändå: Om jag visste! Åh, jag såg, jag såg in i detta opålitliga ansikte, som om mina ögon kunnat draga fram sanningen därur. Om jag visste, hvad ni vill om jag skall gå eller stanna. Nu slår jag er! Ja, gör det, det är visst det enda som hjälper! Trots allt måste jag skratta åt mig själf. Han kom på kvällen. Jag hade min nya, vackra vinterklädning med röda västen på.
"Ja, ja, du är stolt du", gycklade åter den femtonåriga "och likväl måste du smycka dig med siden och perlor och lyckas knappt ändå att fånga en yngling; men ser du, om än tio ville fånga min mörka lock, om än tjugu ville kyssa mina hvita fötter, jag skulle blott skratta åt dem; springa bort och vara fri fri".
Ingen att luta dig till med ett: förlåt mig! Och hur ensam jag står här med mitt brott! Men jag skall följa dig, Glimma. De skola tro, att vi ha stulit oss bort samman och skratta åt oss på vår rygg. Ingen skall någonsin få veta, hur allt har tillgått, och min hertig skall förakta sin hängivnaste tjänare. Det är gott och lugnt så. Det är försoningen, och jag är lycklig.
Vad skall jag tro om dig i afton? mumlade han med illa dold häftighet. Du undviker att se på mig, du ägnar hela din uppmärksamhet åt din kusin. Han teg och betraktade henne med en egendomlig blick, som sade så mycket som: Jag vet väl, det är omöjligt, du är min , han varken kan eller vill taga dig, men... Edmée kom plötsligt till att skratta. Hon skrattade så häftigt, att hon måste sätta sig ned.
Du sade, att din gikt håller sig i vänstra benet. Icke så? Jo visst. Kan du måhända giva mig ett läkemedel emot den? Det bästa av alla läkemedel, min vän, ty jag vill lära dig att tvivla på giktens tillvaro. Varav vet du, att du har ben, min vän? Ha, ha, ha! Förlåt, min filosof! Men nu måste jag skratta åt dig. Huru skulle jag kunna gå, om icke jag hade ben!
»Nej, nej», sade hon. »Nu vill jag stanna hos dig. Men jag har tänkt så många stygga och dumma tankar under denna tid.» Hennes röst blev som ett barns, vilket bekänner en förseelse, så att jag måste le, när jag hörde henne. »Nej, skratta inte», fortfor hon. »Ty det är sant. Jag har trott, att du inte förstod mig, och jag har sagt det också. Kan du förlåta mig?»
Jag tror där är lika bra hufvud på dig som på honom å bevars! Det var jamen ett sant ord, sa prosten godmodigt. Men nog ska jag finna på någon utväg. Hör du, Helena! ska jag vara din böneman? Du ska slippa att ge mig några strumpeband för besväret. Hon kunde inte låta bli att skratta, fastän tårarna pärlade på hennes kinder. Inte skulle väl prosten vilja göra sig besvär med nåt sådant? sa hon.
Det ljuder, som om ett stort tåg nalkades. Och ur skogsbrynet kommer en brokig flock: män i långa kappor, kvinnor i mångfärgade kläder, halvnakna barn, som stoja, skratta och gråta, hästar och vagnar och hundar. De närma sig slottet.
Och så är hon något af ett stort oreflekteradt barn; jag har hört henne skratta ett par gånger och det var något så frigörande och förfriskande. Hon skrattar så hjertegodt och grundligt som hade hon en stor, djup fond af lifsglädje inombords. Men när hon blir allvarsam är det som om hela verlden vore svart och död för hennes ögon.
Jo därför att de hålla sig för att skratta! Du grinade åt allting och du fick hela världen med dig; gå på du och flina och narra den där allvarliga masken av de hycklarna; du har en stor uppgift, min bror! Kors i Herrans namn så du talar, gosse; får ni lära er sådant i skolorna nu för tiden? Ja, det få vi! Lägg dig nu, så skall jag spela för dig.
Dagens Ord
Andra Tittar