United States or Peru ? Vote for the TOP Country of the Week !
Äfven för er är kojan och ödemarken och skogen Mer än min vänliga vård, om jag skötte er än som en dotter." Så hon sade, men rörd i sin själ genmälte den gamle: "Fröken, fresta ej ni den åldrige ufven att lämna Mörkret och flytta i ljus; hans ro är skuggan och natten.
Vänd dig till mig och var mig nådig; ty jag är ensam och betryckt. Mitt hjärtas ångest är stor; för mig ut ur mitt trångmål. Se till mitt lidande och min vedermöda, och förlåt mig alla mina synder. Se därtill att mina fiender äro så många och hata mig med orätt. Bevara min själ och rädda mig; låt mig icke komma på skam, ty jag tager min tillflykt till dig.
När du såg mig stå en gång Vid en ynglings sida här, Du till honom tala bort: Grumla icke flickans själ, Aldrig skall den klarna sen, Aldrig spegla himlen mer!" På den lugna skogssjöns vatten Satt jag hela sommarnatten Och för böljans tropp ur båten Slängde tanklös ut försåten.
Mitt hjärta klagar i mig, jag kan icke tiga, ty basunljud hör du, min själ, och krigiskt härskri. Olycka efter olycka ropas ut, ja, hela landet bliver förött; plötsligt bliva mina hyddor förödda, i ett ögonblick mina tält. Huru länge skall jag se stridsbaneret och höra basunljud? Ja, mitt folk är oförnuftigt, de vilja ej veta av mig. De äro dåraktiga barn och hava intet förstånd.
Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige? Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom. Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig. Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.
Då mörknar för henne jorden, och mänskligheten blir för henne en böljande ocean utan själ, och hon faller till förledarens bröst och säger: Vi stå på en klippa i hafvet, öfvergif mig icke, jag är ensam, om jag icke äger dig! Fåvitska!
Ty jag vet ändå, att jag dör snart, och när jag dör, kommer jag att dö alldeles som Sven.» Hur ofta hade jag icke hört henne tala sådana ord, och hur ofta hade de icke kommit mig att rysa in i min innersta själ! Nu gingo de mig förbi, som om de aldrig hade varit uttalade. Jag uppfattade dem som de sista dyningarna efter stormen, som de sista lätta efterdyningarna, då havet varit i uppror.
Tänk på huru kort mitt liv varar, och huru förgängliga du har skapat alla människors barn. Ty vilken är den man som får leva och undgår att se döden? Vem räddar din själ från dödsrikets våld? Sela. Herre, var äro din forna nådegärningar, vad du lovade David med ed i din trofasthet.
Det invärtes raseriet förtog henne rösten. Hon tänkte sig om för att kunna finna ord liksom doppade i syra att fräta sig in på en ömtålig punkt i hennes själ. Hon skulle piska halfheten och ytligheten till blods genom hud och hull, hon ville pina denna kvinna med små glödande förolämpningar tills hon skulle vrida sig som ett såradt djur i blygsel och vånda.
Min moders söner blevo vreda på mig och satte mig till vingårdsvakterska; min egen vingård kunde jag icke vakta. »Säg mig, du som min själ har kär: Var för du din hjord i bet? Var låter du den vila om middagen? Må jag slippa att gå lik en vilsekommen kvinna vid dina vänners hjordar.»