lycklig, John, att jag skulle vilja stanna tidens lopp och låta detta ögonblick fortvara i all evighet." John skrattade. "Månne det ändå inte skulle bli enformigt." "Fy, John, hur kan du säga ?" "Jag slår vad, att du redan om ett par timmar blir hungrig och riktigt gerna går in igen." Alma svarade ingenting. Hon såg bort och kände sig sårad. Hon tänkte, att John inte förstod henne.

Nej, men jag känner mig en smula främmande. Hur hans ansikte förändrades med ens! Detta kära ansikte, skiftande och rörligt som en vattenspegel. Det mulnade, blef liksom sorgset, och han drog sig sårad tillbaka. Han hade nyss börjat berätta en historia om en narraktig gammal öfverliggare.

Hennes synbara lugn verkade honom som en förolämpning som när man håller en spegel för ansigtet en menniska när vreden förvridit hennes drag. Han blef besinningslös som en sårad tjur. Han rusade blindt framåt framåt.

Och detta gaf åt hennes känsla för honom en pregel af ödmjukhet, som gjorde att hon kunde fördraga både hans sarkasmer och hans tvärhet utan att bli sårad och utan att stötas tillbaka.

De hålla verkligt af mig. Men, för resten, hvad angår detta dig? Hvarför sätter du dig till doms öfver mig, innan vi ännu sett hvarandra två dagar? Det har du icke rätt till. Nu var det Hannas tur att bli röd och hon svarade temligen ovänligt: Jag säger alltid som jag tänker och rår ej för, att sanningen föreföll dig bäsk. De gingo en stund tysta, hvardera kände sig smått sårad.

Ja, säll är du, som sofver och som glömmer; Ej tränga världens dystra bilder nu Igenom dina blickars slutna portar, Och lifvets djupa afgrund höljs af natt. Hårdt har hon kämpat, mycket har hon lidit, Dess barm är sårad och dess pulsar tömda, Och hon förföljs ännu.

Nej, jag var inte ens mörkrädd som barn. Men jag är rädd för Den Oändlige, mumlade han. Jag kan inte rädda er från honom nu god natt! Hon räckte honom sin behandskade hand och han kände sig plötsligt sårad av hennes köld. Helt lätt tryckte han handen och försvann hon i porten. Han stod en stund kvar och stirrade huset. Sedan gick han sakta nedåt Norr.

Prästen var fräsande förargad, generalagenten sorgsen och surögd, fröken Alexander butter och sårad av jämförelsen mellan sin egen grå enkelhet och dessa praktblommor, tante Sara blyg och nedslagen. Casimir Brut, Ludwig och prästsonen saknades.

Min mor drog sig sårad tillbaka, hon kunde icke handla annorlunda, när hon nu engång älskade min far, och kort tid derefter miste hon också honom. Jag var blott en månad gammal. Min mor flyttade med mig till den aflägsna lilla ort, der vi allt ännu lefva och blef allt bittrare, allt mera menniskofientlig ju längre vi bodde der.

Lyckan svängde dock omsider, Att den ena seger vann: Lod gick fri i alla strider, Stål blef sårad, han Dömd till hvila det sättet, Låg han tyst och led, Låg som sjuk lasarettet, kamraten stred.