United States or South Korea ? Vote for the TOP Country of the Week !
I sin roman Les petites alliées har Claude Farrère ur detta uppslag rentaf härledt men jag märker, att jag förirrar mig från ämnet. Min afsikt var blott att antyda, att det af Magnussen i Betty brukade motivet har sin historia, att bearbetningarna äro flere än
Han skotade hårdt till, gjorde väl fast skoten och började hvissla en glad melodi. Kalle rodde makligt, guvernanten smågrälade på franska öfver vädret, de unga damerna hade hvar sin roman. Patron, som sett båten lemna stranden, hade ropat på Weitikka, som höll på att i vaserna ordna stora klungor af doftande rosor i alla färger.
Sådan är bakgrunden för den historisk-psykologiska idé, som Anatole France förverkligat i sin roman. Bortom den tycka vi oss skönja också antydningarna om hans filosofiska tro. Gudarna törsta , det är nuets grymma gudar som i omättlig törst och hunger kräfva människooffren. Det är en Olymp af dagens i morgon öfvervunna sanningar, af idéer som just nu innehålla den yttersta visheten och den enda möjliga lösningen och i morgon äro villfarelser. De äro åskådningarna hvilka regera öfver ett ögonblick och äro vidskepelse och vantro för det nästa. Anatole France har begabbat framåtskridandet som få, men aldrig har han riktigt kommit ifrån tron, att mänskligheten rör sig långs en kurva som leder uppåt. Offren äro den oundvikliga tributen, säger han nu. Vandringen går öfver idéer som nötas ut i bruket och sanningar som blifva lögner, men hvarje idé var ett fjät på den oändligt långa vägen.
»Det kallar han inte att arbeta. Han har så stora kraf på sig sjelf.» »Nå men novellerna och teaterpjesen?» »Ja, det är ju det han lefver på förstås. Jag menar, det är det som gett honom den smula författarnamn, han har. Men han skref båda delarne under det första året han var här.» »Han skrifver ju på en roman nu.» »Han vill, men han kan inte.» »Hvarför icke?»
[Wilhelm Raabe: Hungerprästen . Roman. F.
Minns du hjälten i min roman »I havsbandet», han som ömkligt omkommer på en ö mitt i havet . . . Min mor : Nog! Nog! Jag : Du vet icke, att min farmor hette Neipperg . . . Min mor : Tyst, olycklige! Jag: . . .och att min lilla Christine liknar seklets största mannadödare, pannluggen inbegripen; se på henne bara, den lilla despoten, som kuvar män redan vid två och ett halvt års ålder . . .
När de båda fruarna stego in, träffade de den unga damen insvept i en ny och elegant nattrock, liggande på soffan med fötterna på fåtöljkarmen, en roman i handen och cigarr i munnen. Hon steg upp, förvånad och generad öfver besöket och glömde att be de främmande sitta ned. Hennes frukostbricka stod på en stol, en mängd klädespersedlar lågo på en annan.
»Ja, och en, liten novellsamling» han betonade orden en och liten, liksom på trots. Hon smålog. »Och hvad ämnar du nu?» »Jag ämnar aldrig någonting.» »Nå, hvad gör du då? »Jag lefver.» »Ingenting annat?» »Är det inte nog? För resten skrifver jag också på en roman ibland.» »Och din ekonomi?» »Skall jag aldrig blanda samman med din. Och jag sköter den sjelf.»
Svenska öfversättningen af Stilgebauers roman är en gärd åt den triumferande Merkurius. Här har tydligen varit fråga blott om att slå mynt af en rubrik, som just nu har chanser att sticka folk i ögonen och kalla vittra lustar till lifs hos de nya baronerna.
Scenen i Kaarlo Atras nya roman är Lokkila gamla herrgård. Släkten, som en gång residerade på den, har dött ut, och kommunalläkaren, medicinelicentiaten Olavi Luoto bebor