Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 september 2025
Man utbytte den lilla hälsning med glaset, som antyder, att man tills vidare gillar varandras borgerliga vandel. Veterinärernas lifsglädje hade nått sin höjdpunkt. Det hurrades oavbrutet, och man kunde till och med uppfatta ett och annat försök att sjunga "Ur svenska hjärtans djup". Fru Mortimer började gäspa.
Mortimer hade just gjort samma iakttagelse. När det är tjugu grader varmt i skuggan, se alla människor ut som handelsresande, sade han. Herr Wenschen såg på sin klocka, reste sig, tog farväl av sitt sällskap och gick. Tomas, Mortimer och Hammer växlade en förbindlig hälsning med honom, då han gick förbi deras bord. Herr Wenschen såg icke glad ut; i själva verket hade han också husliga bekymmer.
Gabriel Mortimer nöp i dem med oförställd beundran, lutade sig ned och lyfte upp ett stycke av tyget tätt under ögonen, ty han var närsynt. Var bor din skräddare? frågade han. Det talar jag inte om, svarade Gabel med ett urbant småleende, på en gång smickrad och stött. Baron Grothusen var utomordentligt ful, men han hade en mycket vacker figur. Tomas slog i brännvinet; det var Eksjö.
Skål för våra gamla minnen, sade fru Wenschen till Gabriel Mortimer och höjde icke utan rörelse sitt sherryglas. Skall ni aldrig bättra er, Helga? frågade Mortimer bekymrad, medan han lät kanten av sitt glas sakta, nästan kittlande beröra hennes. Jag vet inte, svarade hon fatalistiskt.
Han fick ett hastigt intryck av att Mortimer såg äldre ut än då han såg honom sist. Så, du har slagit dig lös och lämnat din hustru ensam, vad säger hon om det? Hon är inte ensam. Det sitter en tant hemma och håller henne sällskap... En svartklädd tant. Tomas beställde en visky. Jag har inte sett till dig på länge, sade Mortimer. Jag sökte dig häromdagen, men det var ingen hemma.
Professorn fyllde på hennes glas då och då, men konverserade icke särdeles livligt; han satt och tänkte över ett litet tal, som han hade för avsikt att hålla. Gabriel Mortimer, hennes granne till höger, underhöll henne i stället flitigt om litteratur, ett ämne som i hög grad intresserade henne.
Plötsligt avbröt hon sig själv mitt i en mening och blev tyst; den sjuke yrade därinne. Det gamla fruntimret gläntade på dörren och lyssnade uppmärksamt. Han tror att han är ute och reser, viskade hon. Och han säger att han glömt vart det var han ämnade sig... och att han inte vet vart han har kommit... Och det blev åter tyst i sjukrummet. Fru Mortimer började snyfta.
Det var också i alla hänseenden en korrekt och behaglig man. Vi ha otur i dag, anmärkte Märta. Eljest gå vi ju nästan aldrig och promenera tillsammans, och så möta vi just i dag alla våra bekanta, den ena efter den andra. Vi måste gå på några vägar, där ingen ser oss. Hon hade knappt talat ut, då Gabriel Mortimer gick förbi dem; han var på väg till sitt ämbetsverk.
Mortimer nämnde hans namn och tillade: Han är filosofie doktor, och han fördriver sin tid med att polera sina möbler. När man kommer in i hans våning, möter man sin bild överallt, i vartenda skåp, varenda byrå, varenda bordskiva. Allt är ständigt lika nypolerat och blankt som glas. Vad gör han eljest? Jag vet inte om han gör något annat.
Dagens Ord
Andra Tittar