Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 oktober 2025
Tänk därpå att mitt liv är en fläkt, att mitt öga icke mer skall få se någon lycka. Den nu ser mig, hans öga skall ej vidare skåda mig; bäst din blick vilar på mig, är jag icke mer. Såsom ett moln som har försvunnit och gått bort, så är den som har farit ned i dödsriket; han kommer ej åter upp därifrån. Aldrig mer vänder han tillbaka till sitt hus, och hans plats vet icke av honom mer.
Nu frågar jag: får jag vara i fred när jag är död, får jag vandra kring här i skogarna som ett litet moln bland blommorna, har jag levat så att jag är värd en så dräglig tillvaro som en ensam och oroligt kringvandrande andes, och får jag välja vistelseort, och slipper jag frysa om vintern?
Sade och skyndade fram och hann den stupande backen, Som från hans ladgård sluttade brant mot ängen där nedan, Honom följde Mattias, och båda begåfvo sig utför, Snabba som skuggor af moln, dem stormarna jaga på fästet.
Fram räckte den gamle mildt Till dottrens möte en vissnad hand: "Kom", så han sade, "du strimma I Shelmas dimmiga natt. Kom, låna en dag blott än Den blinde gubben ditt ögas ljus; Hans blick skall klarna mot kvällen, Hans mörker fly som en dröm. När aftonens moln du ser Förbleknadt segla i stjärnklar rymd, Då vandrar drotten af Shelma Med dagad blick på dess rand
Den olycklige hade en den angenämaste sommar i en vacker trakt vid västkusten, han reste genom Europas intressantaste städer, och nya vyer över livet öppnade sig för honom. Sorgen som hängde över honom som ett hotande moln skingrades, och när han återvände om hösten frisk och rask hade han glömt bort alltihop. Men den 20 december nalkades hotande och nu revos såren upp.
Och jag fick se en stormvind komma norrifrån, ett stort moln med flammande eld, och ett sken omgav det; och mitt däri, mitt i elden, syntes något som var såsom glänsande malm.
Dager blef, och solen steg på hvalfvet, Men blott tvenne väcktes nu i torpet; Stugan reddes, morgonbrödet frambars, Men blott tvenne stego fram till bordet; Middag blef, och ingen tredje syntes. Utan moln var än den gamles panna, Utan tårar än hans dotters öga, Men till hvila, fast af söndan manad, Gick vid slutad måltid ingendera.
Han ville drömma om henne, innan han somnade bet han ihop tänderna och befallde sig själv att drömma om henne. Men han såg bara ett stort svart moln som kom farande över himmelen från öster till väster, närmare och närmare kom det, det sänkte sig ned över honom och ur molnet tittade ansikten fram, små dvärgansikten som blev allt större. Det var hans döda bröders och Hartmans och Nilenius ansikten.
Den lilla hvita figuren syntes flytande på vattnet ett ögonblick, och försvann sedan. Detta ögonblick skymdes åter månen af ett nytt moln, som redan nästa minut var borta för att låta den klara månskifvan på nytt belysa vattenytan, der nu endast en försvinnande krusning var det enda märke på den graf som så villigt slutit sig öfver den lille. Ännu en bubbla, och så ännu en.
Och så, hur långt ett menskolif än var, Hur sent dess mål den ålderstigne hunnit, En rök, ett moln det endast varit har, Och som en skugga har det hän försvunnit. Och snart begrafnings-ståten varder all, Och tåren torkar af den lejda gjuten, Och vandran går förbi Din grift så kall, Som klippan, hvaruti den blifvit bruten.
Dagens Ord
Andra Tittar