United States or Romania ? Vote for the TOP Country of the Week !
Frun lofvade tala godt för Mari och uppge hennes namn, så att de skulle veta att komma hem till henne. Nog kände frun hennes belägenhet, men för ordningens skull måste man ändå följa bestämmelserna. Hur godt kändes det ej nu i Maris hjerta, då hon gick derifrån!
Målaren var en ung man med skönhetssinne, och som när han suttit i en månads celibat, började söka något kvinnligt föremål han kunde dikta om åt sig. Och som han på ön saknade högre utvecklade måttstockar att mäta med för sommaren, började Maris jämförelsevis fina figur att göra intryck på honom.
Han vände sig till Tiina Katri, som darrande stod bakom dem nära spisen. Ge mig tvänne bälten eller någonting sådant. Tiina Katri anade hans afsigt. Hon såg omkring sig och fann Annis lindor. Dem gaf hon åt doktorn, som med den ena band Maris fötter tillhopa och med den andra hennes armar bak ryggen. Derpå trycktes hon åter ner på sängklädshögen i knuten.
Sedan kom hon plötsligt att tänka, att de säkert voro distriktsinspektriser. Och nu sågo de henne sofva midt på dagen. De kunde tro henne vara lat och inte ge åt henne något arbete. Och kaffepannan, som ännu var framme. Hvad skulle de tänka om den? Att här inte alls var någon brist, eftersom man hade råd att dricka kaffe. Likt blixtar korsade sig dessa tankar i Maris inre.
Saken var den att Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med Albin.
Tiina Katri tvättade liket och gick in till sig efter en ren skjorta åt det. Mari hade blifvit stilla, men de visste inte säkert, om hon hade somnat. När Tiina Katri och Holpainen efter en stund buro liket ut på ett bräde, såg Tiina Katri bakom sig och såg då Maris ögon vidöppna följa dem. I dem brann en dunkel, hotfull glöd.
Hon kände ej igen henne och helsade ej; vände sig bort och fortsatte sitt samtal med den främmande herrn. Maris läppar drogo sig till ett sorgset småleende. Hvem skulle förr en gång hafva trott, att lilla Helena på det sättet skulle gå förbi henne. Hur goda vänner de voro då!