Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 september 2025
Vi talade inte om dem. Och inte om de gamla kläderna heller. Han telefonerade efter en bil och gjorde sällskap med Tor. Sen har jag inte sett dem. Var det inte en besynnerlig historia? Har du nånsin varit med om något liknande? Inte precis, sade jag, men förlorat på poker har jag. Över huvud är det väl likgiltigt vem man förlorar till.
»Tycker du om dem, då?» Frun höll på att öppna sin lilla resväska och plockade upp en massa småsaker, handarbeten och toalettartiklar om hvart annat; hon kastade fram frågan helt likgiltigt, som om hon egentligen tänkt på tandborsten och håroljan, men gjort en ansträngning för att fortsätta samtalet.
Några gröna kvistar, som från en av buketterna fallit ned på bordduken, kom honom att tänka på granris och snö. Gästerna tycktes honom likna nickande kinesiska dockor, vilkas tomma löje stelnat till ett dödskallelikt grin. Han kände ett våldsamt behov av att resa sig, slunga stolen i ett hörn och gå sin väg, likgiltigt vart, endast försvinna genom en dörr. Wenschen drack med honom oupphörligt.
De mörkaste föreställningar intogo henne, och med vida större hetta, än man vore färdig att förmoda hos den, som så likgiltigt burit herr Gyllendegs anfall, rusade hon in i köket efter trumslagaren och ville i första ifvern utan omständigheter bemäktiga sig hans person. "Och du vågar komma hit in, som om allt vore väl", skrek hon, "och du står och ser frimodig ut, liksom du ingenting hade gjort!
Se till att jag får referatet bara. Sättet är mig likgiltigt.’ Jag gick ut ganska fundersam och drev omkring på gatorna. Jag begrep fullkomligt vad referatet betydde, och att varenda redaktion i staden var villig att sälja sin själ för att få det. Men jag förstod också, att smultronfolket inte ämnade släppa ut ett ord och voro på sin vakt.
Han såg hela tiden ned på barnet, och efter ännu en stunds besinnande sade han: Förr var jag fruktad och trygg och skulle likgiltigt ha gått in i dödssömnen, men Ulvssönerna lära varken ha glömt mansskadan eller rovet. Till sist komma de, och kunna de, taga de nog också med sig barnet. Hur har här inte på mindre än ett år vuxit olycka och missämja ur intet!
De äro mina egna, ingenting annat än surrogat jag äger icke en människa att älska och att tala med. Och när jag blir död, är allt mig likgiltigt. Hvarken skam eller heder kunna nå mig då. Det är en obeskriflig lättnad, jag kan känna af att skrifva så här, alldeles ut ur mitt eget hjärta. Hur måtte det då icke vara, att äga en människa att tala till!
Dagens Ord
Andra Tittar