Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 september 2025
»Tja, om en nu blir lite krasslig några dar, så står en väl rycken», anmärkte Perander, som hade sparbanksbok. »Du gör det, ja», svarade Östkvist med ett s. k. sardoniskt leende. »Om du till exempel får ledgångsreumatism och måste ligga till sängs i fyra, fem månader, eller någon annan sjukdom som räcker länge. Nej du, sjukdom och nöd hör i hop. Det vill säga om du inte är försäkrad!
Därvid naturligtvis icke uteglömt fiendens hårdnackade motstånd ... Naturligtvis icke. Och än mindre hans vilda flykt efter lidet nederlag, den med lik och vapen översådda valplatsen, och så vidare, sade Annæus Domitius leende, i det han fyllde Olympiodoros' bägare.
Så hon sade och såg på den sjuttonåriga flickan, Leende gladt, som om ren hon visste det väntade svaret.
Denne avhörde hans bekännelse med ett underligt leende, likgiltigt, medlidsamt. Slutligen frågade han: I vem? Den blonda! Det är jag med! Man beklagade varandra och tröstade varandra, man beslöt att genom arbete och flit slå bort den förhärjande plågan, ja han ville nu strax gå på föreläsningen, men skulle först gå upp efter sitt kollegium, som han glömt i förmaket.
Rösten blir allt svagare, till dess den förlorar sig i ett otydligt mummel. Gossen har fallit tillbaka i snön med ryggen mot en trädstam. Med sina stelfrusna fingrar drager han upp ur fickan slanten och ser på den med ett lyckligt leende. Han förnimmer nu mera allting såsom i en dröm.
Anländ till platsen för den lilla kyrkan, som hör till Sorbonne, finner jag porten öppen och går in utan att egentligen veta varför. Den heliga modern och barnet hälsa mig med ett milt leende; den korsfäste, obegriplig som alltid, lämnar mig kall. Min nya bekantskap, Ludvig den helige, de eländes och pestsmittades vän, låter presentera unga teologer för sig.
Och med ens med ett leende slog det honom, att han skulle visa fru Davidson, att så oskuldsfull, som hon föreställde sig ungdomen, var den inte , åtminstone inte han . Nu skulle de få veta, vad han bar inom sig, han, som suttit så tyst Han reste sig upp, stod med darrande knän och höll sig i stolens ryggstöd. Nu visste han, vad han skulle läsa!
"God afton, lilla Adolfine!" svarade Erlandsson leende. "Hur vågar ni använda mitt förnamn?" kom motfrågan snabbt och offensivt. "Vem är ni, förresten, och vad vill ni?" "Känner du inte igen mig, Dolfi lilla?" frågade Erlandsson road. "Nej, det gör jag inte, och jag är alldeles säker på att jag aldrig sett er förut." Hon granskade honom litet närmare, och bleknade. "Himmel!" skrek hon till.
Utan att ändra ställning sträckte hon fram handen och slog igen boken. »Det är en dum bok», sade hon. »Jag har aldrig förstått mig på den.» »Det är den nog inte», sade jag leende. »Det har du själv sagt», sade hon och reste sig till hälften upp. »Jag? Aldrig!» »Nå då har du sagt något annat då.» Hon lutade sig ned igen. »Jag minns det inte.
Sedan stängde hon kakelugnsluckorna och lyssnade förnöjd till det sprakande, sjudande och lifliga ljudet där inne. Ett triumferande leende syntes å hennes skarpa, kantiga anletsdrag och de små ögonen lyste godmodigt.
Dagens Ord
Andra Tittar