United States or Paraguay ? Vote for the TOP Country of the Week !
Förste Konsuln drog hennes arm in under sin och förde henne bort till den plats, där han såg Madame Junot stå. De talade icke, men deras blickar vilade i varandra. Han tryckte hennes arm hårt intill sig: Du är modig, Edmée, modig... Han såg icke åt det hörn, där Joséphine satt sammansjunken mellan sina kuddar och flakoner.
Joséphine blott snyftade, hon vågade icke mer se upp. Han stod framför henne med händerna på ryggen och vaggade bredbent fram och tillbaka med kroppen. Nu har jag då med eklat kastat din knähund på dörren liksom jag på sin tid gjorde med Fortuné, som du också fordrade, att jag skulle avstå min sängplats till. Hela Paris sladdrar om det i morgon, men det kan inte hjälpas!
Duroc och Hortense gick. Förste Konsuln blev ensam med Joséphine. Seså, min kära Joséphine, låt oss nu talas vid. Det är hög tid, om vi skola få det avgjort, innan jag reser. Å, Bonaparte, förlåt mig! Jag försäkrar dig hon tog näsduken från ögonen och såg bönfallande upp på honom där är intet, intet av det du inbillar dig...
Kapitlet Joséphine afser förmodligen inte att vara mera än en situationsbild, det har emellertid blifvit en miljö- och figurskildring, en förträfflig liten novell, full af humör och rik på sedda och väl återgifna drag.
År icke Joséphine farligare, och hon har aldrig framkallat denna tanke hos mig? Har jag ej sett Paris' skönaste kvinnor flockas om honom, tigga om hans leende, hans blick? Varför?
Där satt Joséphine på sin hedersplats vid kaminen, indolent, småleende under sina rosengirlander, draperad i en guldbroderad indisk silkesschal. Han nickade förstrött, och hans blick flög vidare liksom sökande. Plötsligt klarnade hans ansikte upp han smålog, detta ljusa, ömma leende, som blott han ägde, och sänkte ögonen. Han avbröt litet tvärt samtalet med värdinnan och tog general Junots arm.
Det har för resten ännu aldrig varit starkare än min vilja, tillade han övermodigt, med en blick på Edmée. Joséphine hade blivit mycket blek. Hon smålog tvunget, med tätt sammanpressade läppar och fläktade sig med solfjädern. Hortense stödde sig mot moderns stol med ena armen om hennes hals. Men Eugène stod på andra sidan om Förste Konsuln och följde intresserad spådomen.
Hon visste ju, att ingen, icke ens Joséphine, någonsin hade stått honom så nära, som hon stod; men blott att jämföra sig med andra, väga hans kärlek till henne mot den, han hade givit andra, kunde ge andra det var redan att sänka sig olidligt. Hon hade icke bett om kunskap om hans förtid varför tvang man den så brutalt på henne? Och med den alla dessa tankar, som hon förnedrade sig med att tänka.
Ofta hängde männens blickar som förtrollade vid hennes, och kvinnorna sänkte i omedveten förvirring, nästan blygsel, sina ögon, när hon gick dem förbi. Och likväl fanns det ingen, som visste något . Junot anade en del, men slog det bort som alltför djärvt och fantastiskt. Om Joséphine hade någon gissning, och det hade hon säkert , vågade hon i alla fall ej låta märka det.
Dagens Ord
Andra Tittar