Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 maj 2025
Jag gick på Strandvägen och det var mitt på middagen. Jag mötte människor och människor gingo om mig. Och så mötte jag Hesselman. Jag kan inte med Hesselman. Han tillhör de karlar, som jag inte vill möta någonstans eller vid någon tid på dygnet. Hesselman är tråkig. Och han har varit det i alla år jag känt honom. Han besvärar mig. Naturligtvis stannade han och naturligtvis måste jag stanna.
Jag har hyrt slottet. Med möbler och spöken och torn och vallgravar. Och du själv? Hesselman svarade med ett rätt underligt leende: Jag vet inte riktigt var jag skall vara i sommar. Hur så? Jo, saken är den att i januari sade min läkare att jag inte skulle leva längre än till mars. Det kändes som om det plötsligt blev kallt omkring oss.
Hur mycket har du magrat? sade Hesselman. Ja, sade jag, jag har magrat. Hur mycket har du magrat, sade Hesselman. Två kilo. Det var inte mycket. Nej, men det är på den sista kvarten. Få se om jag finns kvar då jag kommer till Djurgårdsbron. Så långt som till Hasselbacken har jag inte beräknat. Gamla skämtare, sade Hesselman, och så tillade han: Var skall du vara i sommar? På Gripsholm, sade jag.
Och så skildes vi. Besynnerligt, tänkte jag, där jag fortsatte gatan fram, Hesselman blev mig helt plötsligt en annan människa, då jag fick höra att han skulle dö. Han har nog sina goda sidor. Människorna äro säkert mycket bättre än vi tro. Vi skulle bara visa dem litet mera sympati så skulle allt bli bättre.
Här har jag gått och avskytt Hesselman och så blir han plötsligt en man som jag vill ge all min vänlighet. Men kanske beror allt detta på den allmänna olusten som sprider sig allt mer. Även till djuren. Härom morgonen gick jag som vanligt i skogen för att se till min bok. Min bok är ett träd som står på Norra Djurgården. Jag följer det under alla årstider.
Men jag återvänder till Strandvägen. Just vid Djurgårdsbron mötte jag fröken Anstrin. Jag tycker inte om fröken Anstrin. Men jag beslöt att vara vänlig mot henne. Det kanske var med henne som med Hesselman. Att hon skulle dött i mars. Vi hälsade och stannade. Ni har magrat, sade fröken Anstrin. Ja, sade jag, jag har magrat. Hur mycket? sade fröken Anstrin. Sjuttiofem kilo. Det var förfärligt!
Jag såg Hesselman på ett helt annat sätt och jag stammade: Skulle du dö i mars, men nu är det ju i juni. Ja, läkarna ha ju inte alltid så noga reda på tiden. Jag har lurat honom nu i 2 månader men jag vet inte hur det går i sommar. Å, sade jag, man ska aldrig förtvivla! Du ser så frisk och stark ut! Tycker du, sade Hesselman och jag såg att hans ögon lyste till. Det går nog bra ska du få se!
Dagens Ord
Andra Tittar