lärde han, fastän han var »Son», lydnad genom sitt lidande; och när han hade blivit fullkomnad, blev han, för alla dem som äro honom lydiga, upphovet till evig frälsning och hälsades av Gud såsom överstepräst »efter Melkisedeks sätt». Härom hava vi mycket att säga, mycket som är svårt att göra tydligt i ord, eftersom I haven blivit tröga till att höra.

Carlcrantz kände sig mindre väl, medan Stella var ute, och tog i ren distraktion tre snapsar en suite, men samtidigt var hans affärsmannahjärna i verksamhet och kläckte en idé. När Stella kom tillbaka, hälsades hon därför med orden: » Marie, träffade du Sven?» »Ja-ja men», svarade hon, utan att veta vad det var frågan om, men i känslan av att det var bäst att hålla med. »Och han möter

Petersburg och Newastadens allra finaste adel samt rikaste matadorer hade samlats för att åhöra ett föredrag öfver ett förslag som en viss Charles Montgomery hade framkommit med. Af alla de utrop att döma hvarmed talet hälsades kunde man förstå, att anförandet väckte det lifligaste intresse och beundran.

Allt flera människor samlades där borta, skrattsalvorna dånade och den första fullträffen hälsades med hurrarop, som kallade dit folk från alla håll. Sedan vet jag inte mera vad som hände där borta vid repet, men äggsmattret mot planket steg från ett brus till ett dån och från ett dån till en rytande orkan.

Den längste och fräckaste gick fram till honom, ställde sig bredbent och frågade: Vad heter du? Jag heter Lundqvist. Fy fan! svarade den längste och svaret hälsades med bifallsskratt. Uppmuntrad härav fortfor han: Vad är din far?

Men det vill jag ha sagt för den heliga logikens skull, att gör herrarna det könsliga till det centrala i livet, blir herrarna samt och synnerliga beskällare och ingenting annat. Och det skulle jag också tro Inlägget hälsades med jubel. Men redaktören tog Broms under armen och sade: Kom, bror, vi båda är för gamla. Pojktokar kan vara roliga till en tid, men de trötta i längden.

Hans hållning var rak, hans gång majestätisk och varhelst han framskred, hälsades han med aktning. Men han var ingen annan än min skolkamrat, Arthur, den olycklige ynglingen. Jag kände genast igen honom, fast han mycket ändrats. För spenslig förr, för bred nu. Det smala, vita ansiktet rött och pussigt. Jag jämförde i sinnet den hjälplöst gråtande pojken med den trygge, ståtlige mannen.

Numera när man hörde hans hojt ner i sundet, han om kvällen kom besök, darrade mänskor och djur, och när han trädde upp gården, hälsades han som allas naturlige härskare om ock med avgjord ovilja, som han icke låtsades se. Kvällen förut hade han stulit en skinka, och gubbarne hade rådslagit om vad som borde göras.

Det var något annat, som menigheten redan en stund väntat och som nu hälsades med stormlikt växande bifall. Tre mjödkar, väl ombäddade mot kölden med täcken och granris, blevo nämligen släpade medar omkring hovet och sedan insatta i olika tjäll, där var och en fick fritt förse sig efter tycke. Allra sist kom en släde, som drogs av kvinnor och av gossar, som ännu icke vuxit till ynglingar.

Allt, ända till bjälkarna, var där täckt med skilderier i guld och färger, fast mörkt av rök. Som han blev synlig i dörren, hälsades han av rop och ett hundratal lyfta händer. Här väntades han av sitt råd och de förnämsta, som voro delar av hans kropp. Det var ett nytt slag av män. De slöto sig omkring honom, arbetsamma, plikttrogna, myndiga, stolta över sina ämbeten.