United States or Palestine ? Vote for the TOP Country of the Week !
Man hade ju varma källor och floder på Island och nyligen hade ju en upptäckts på Spetsbergen; så hvarför kunde ej också Sibirien hafva fått några på sin lott? Och mr Montgomery sade, att en sådan dumhet som att påstå att inte jorden vore glödande i sitt inre, vore rent af fosterlandsförrädisk då det kunde skada Rysslands stolthet: jätteschaktet vid Moskwa.
Och efter en stund: »Men detta är ju alldeles storartadt.» Bolagets styrelse begåfvade gifvetvis mr Montgomery som hela företagets ledare med oinskränkt makt och myndighet och så startades detta märkvärdiga bolag. Platsen för anläggandet af schaktet bestämdes till närheten af Moskwa. Men ingen visste, att mr Montgomery just därstädes hade försäkrat sig om ofantliga arealer till vrakpris.
Och det var personer af de mest åtskiljda kategorier: konstnärer, vanliga storfurstar, grefvar och baroner, judar med millioner och kristna människor samt äfven en gång, då schaktet hade nått ett mycket stort djup, en lärd professor, som hette Johan Ludvig till förnamn. Detta var allt hvad man kunde uppfatta, ty Montgomery var bror med honom och sade endast Johan Ludvig, när han tilltalade honom.
Genom dynamitröken, som, trots kraftig ventilation, dock aldrig riktigt kunde skingras, tog sig denna myllrande, stjärnsådda botten riktigt mystisk ut. Så på ett tecken af mr Montgomery förvandlades scenen plötsligen som genom ett trollslag, schaktet måste upplysas, så att den geniale fick se dess utseende.
Det var en enighet och förtjusning som var alldeles enastående. Föredragaren bugade för auditoriet och ordföranden förklarade diskussionen öppnad. Då reste sig grufingeniören, begärde ordet och sade: »Har mr Montgomery beräknat huru mycket is det kommer att gå åt, för att arbetarne skola kunna arbeta när schaktet blir till exempel 3.000 meter djupt och således omkring 100° varmt?»
Att helt enkelt gå ned själf, föll honom aldrig in ty hvad skulle då den fina bron tjäna till. »Schdi!» ropade Montgomery, och vagnar, fyllda af hyfvelspån, som indränkts med fotogen, fingo, med brinnande innehåll, susa ned genom schaktet på järnbanan. De bildade liksom en spiral af eld, en lågande orm och innerväggarne upplystes klart af de väldiga, rörliga bålen.
Professorn såg och såg. Siffrorna voro tydliga nog, men de stämde ej med hans teorier och han gick förtörnad sin väg. »Kom ihåg, min vän,» voro hans afskedsord till Montgomery, »att den där unge grufingeniören hälst bör afskedas.» Men tiden gick framåt och schaktet nedåt. Vi äro nu hela 10 år framme i tiden.
Ordföranden, en gammal förtorkad professor, slog klubban i talarestolen och bjöd tystnad och fortsatte, sedan lugnet inträdt: »Mina herrar! Som jag nu haft äran att säga er, har mr Montgomery framkastat denna oerhördt djärfva plan ett förslag till att draga nytta af jordens inneboende värme.
De, som fingo order att följa mr Montgomery ut på bron och åse skådespelet med de nedsusande vagnarne, kunde aldrig glömma dess skönhet.
Petersburg och Newastadens allra finaste adel samt rikaste matadorer hade samlats för att åhöra ett föredrag öfver ett förslag som en viss Charles Montgomery hade framkommit med. Af alla de utrop att döma hvarmed talet hälsades kunde man förstå, att anförandet väckte det lifligaste intresse och beundran.