Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 28 juli 2025
Hvarhelst hans dotter kom att hamna, skulle man således genom den enklaste sammanställning af händelserna igenkänna henne såsom hans. Men sådant hade korsat gudarnas plan, det fick icke ske, och Fjalar måste göra det sista, som på honom berodde, för att hindra det.
Nu talte han: "Konung, din ed Var stor, en större hörde dock Dargar nyss, Där han på klippans spets i lugnet Lyssnade tyst till ljud från ett nattmolns rand. Ord hörde han: 'Fjalar har glömt, Att gudar skipa människors lott, han tror Stolt på sin viljas lag, och ordna Vill han en framtids skick med sin kraft af stoft.
I Kaisaniemi, som då både hette och var "Allmänna promenaden", syntes inom en timme efter diktens utkommande knappt någon enda, som ej skulle burit en Fjalar i handen. Kung Fjalar var emellertid ingen populär dikt. I sin monumentala storhet ingaf den mera respekt än förtjusning, om ock den ifrigt sysselsatte kritiken, som försökte sig med allehanda utläggningar.
Blir hon maka åt någon af kungasönerne, så är rimligheten af hennes förening med Hjalmar afskuren, så har Fjalar segern. Det är sant, för läsaren uppträder Oihonna här icke ännu tydligt presenterad; men en lätt aning torde dock snart leda honom på tanken, att det är Fjalar-dottrens öde, som med hennes afgöres.
En glömme dock sångaren ej, Årtyngde Sjolf, härskarornas bane, dig, Ende af forna tiders hjältar, Sparad åt Fjalar kung i hans ålder än. Du stod vid hans sida, då ung I bådas ådror brusade lifvets ström; Trotsande årens makt och dödens, Blödde en svalkad blod du med honom än. Lyss, konungen reser sig opp, Hans hand har fattat skummande hornet kring.
Nu var Fjalar konung gammal vorden, Satt mest stilla i högbyggd sal, Hade ej sen länge sitt land beskådat, Ej fått andas svalkande sjöars luft. Och det blef en dag, och solen stigit Nyss ur böljornas bad i glans, Och dess aldrig åldrade glädje lyste Som i forna dagar i salen än. Kungens håg var lätt i morgonstunden; I förklaring hans anlet sågs.
I "Saima" uppträdde Snellman och inpressade dikten i sina socialfilosofiska kategorier, hvilket gaf Runeberg anledning att svara med sin utläggning af grundtanken i Kung Fjalar, sådan den ofvan framställts.
Det kan anmärkas, att den svaghet, Fjalar röjer såväl här som i första sången, då det är fråga om att uppoffra ett af barnen, vore mindre förenlig med hans lynne i öfrigt. Onaturlig vill jag icke tro att den skall anses. Men för dikten har den en viktig betydelse, emedan Fjalar genom den framstår såsom människa, värd att af gudar vårdas med samma kärlek, som den han känner för sina barn.
Då steg från dörren fram till hans tron en gäst; Ingen hans ankomst varsnat, undran Följde den mörktomskyggades stilla gång. Böjd syntes han först till sitt skick, En okänd främling, kufvad af nöd och år; Högre dock hvarje steg hans skepnad Gjorde, och jättelik han för Fjalar stod.
Satt hög å sin konungastol Hugstore Fjalar, Gauthiods kung. Hans blick, Klarnad i vunna segrars fröjder, Skimrade ung än under hans silfverhår. Jul kommit; det dracks i hans borg, Midvinterns festmjöd jäste i skumhöljdt horn, Hundrade facklor brunno, flere Jublade kämpar nu i sin konungs sal.
Dagens Ord
Andra Tittar