Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 25 september 2025
När han vaggande gick fram efter byvägarna, iklädd en nött jaktrock och norrbottenspjäxor med band, även mitt i sommaren, med en väska i ena handen och en avbruten gärdsgårdsstör i den andra, på vilken han tungt och stånkande stödde sin väldiga, vinfatsliknande kropp, kunde det hända att han mötte traktens dåre, Tun-Lars.
Här var karg natur, och harfven hade gått tungt öfver jorden, billarna hade trängt så djupt, att alla spirande känslor exstirperats, och den grå myllan bar sedan hvarken blommor eller skördar. Tiden, som ordnar allt utan hänsyn till enskilda små människors önskningar eller förhoppningar, gaf småningom häfd åt missförhållandet mellan omakarna. De lefde hvar för sig i hvar sin våning af herregården.
Klockan slog half nio. Den slog nio. Så steg han upp och slog tungt sin hand i bordet. Hon spratt till, skrämd. Hvad är det, spektor, har något händt? hon vågade knappt tala. Om en stund kom der fram ifrån honom ett ljud som ett hot eller en förbannelse. Han svor en ed och slog ännu en gång i bordet.
Jesus, hjälp! viskade herr Svantepolk och grep sig om pannan. Konungens häst är för svag! Ett brak hördes och därefter ett tungt slammer. Innan någon klart hann uppfatta vad som skedde, stöttes Valdemar ur sadeln och låg raklång på marken med brutet spjut. Den okände sprang genast från hingsten.
"Hvar var du i går?" frågade hans husbonde. "Jag var i bönehuset vid Storgatan", svarade Vilhelm. "Nå, då kan du gå dit i dag också; jag har ingen användning för dig", sade fabrikanten. Med tungt hjärta måste nu gossen söka efter arbete. Han försökte på många ställen, men öfverallt hette det: "Nej, vi behöfva inte någon gosse".
Minns du den vintern, Georg, när det var så tungt och så mörkt mellan dig och mig? Då försökte jag att skriva till dig, hur jag hade det. Ty tala kunde jag ju ej. Men jag kunde heller icke skriva. Vad jag ville säga dig, kunde jag icke, och jag minns, hur jag undrade över, att du icke frågade mig även sedan, frågade mig ofta och enträget, även fast jag bett dig att icke göra det.
Varje dag vid middagstid vandrade lille ingenjören upp till Backarna. Ibland höll han doktorn under armen, ibland Björner, ibland Louise. Far och dotter voro båda konvalescenter, bleka och utmagrade. De gingo mycket långsamt och stannade då och då för att räta ut ryggarna. Uppe hos smeden dröjde ingenjören en stund, grävde med käppen i sanden och andades tungt. Jo, galant, ingenjörn.
Hon log emot mig, och det låg en värld av lycka i hennes röst, när hon svarade: »Han sover så lugnt. Det kan inte vara farligt.» Jag gick ifrån henne och föll en stund senare i dödssömn av trötthet. Innan nästa dag hade förgått visste vi, att ingen hjälp fanns, och att lille Sven skulle dö. Vissheten hade kommit över oss som ett tungt slag, ty hela tiden hade vi hoppats.
Förr hade hustrun satt vita gardinkappor en gång i kvartalet för fönstergluggarne, men nu stirrade de nakna mörka hålen så svarta ut. Tackel och stående gods var sotat av regnet, och skrovet var tungt, murket och seglade illa.
Jag är rädd att du lid ondt af de?" "Inte!" sade Ante öfverlägset. Nog hade han ännu känning af Maglenas nyp och naglar. Men inte ville han göra det tungt för henne med det. Hon, som gick i vånda och sorg och nu måste gå ifrån Gullspira. Ante hade länge gått i vånda och ängslan för Gullspira, han med.
Dagens Ord
Andra Tittar