Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 17 september 2025
Tungt är att dö förgäten och utan namn, Dock tyngre, fader, är det att lefva. Blif ej så mörk! Att lefva förmår jag ej, Men lyda jag kan; jag lyder och dör. Den gamla kungen teg med förborgad harm. En isköld låg i lugnet af orden: 'Ett skepp begär du, ett jag dig ger, på strand Det stått sen min första vikingafärd.
När härtill kommo de med öfvertygelsens kraft uttalade orden, hvilka med poetisk inspiration och i en språkligt anslående form blottade sjukdomens orsaker eller "ursprung" och sedan bortbesvuro den från den sjuke, så är det förklarligt, att denne rätt ofta blef lugnare till sinnes och att detta rätt ofta förmådde äfven stilla den kroppsliga smärtan.
Skillnaden är häri orden ringa, men i tillämpningen stor och viktig. Föreställ er, att ni aflägsnat er från ert hem och gått vilse, men kommer ändteligen på en höjd, ser ert misstag, ser ert mål och vänder tillbaka med längtan att uppnå det åter. Är då er omvändelse half, därföre att ni ej ögonblickligt kan vara där ni önskar, och äro de steg, ni tager för att hinna fram, utan värde och förlorade?
Den är ordnad som en trädgård i smått med en häck av buxbom, ett rosenträd och en kulle med friskt gräs, på vilkens krön växer tätt med penséer. Den är olik alla andra gravar, och över den grönskar en ensam lind. På kullen är en sten, och på stenen läsas orden: »Vår lille Sven». Där sover vår lycka, som en gång var större än andras.
"När i ett sådant accenten åsidosattes", sade qvantitetens motståndare, "få orden ett alldeles onaturligt uttal och blifva obegripliga." "Men så är det ju äfven i den gamla runan", sade Lönnrots anhängare, som voro många; "accentens åsidosättande är ej ett fel, utan tvärtom en oundviklig fordran, och dessa runors såväl sångare som åhörare har det beredt en stor njutning."
Mademoiselle de La Feuillade, sade han torrt, nekar hårdnackat till all kännedom om chouanernas gömställen, och vill icke på villkor trots Fouché höra talas om någon sammansvärjning. De sista orden sade han i ironisk, missnöjd ton. Edmée spratt till och vände sig om hon mötte hans strålande, ömma, skalkaktiga blick, och förstod strax alltsammans.
Och vad ska det bli om greven tar henne Tar henne? upprepade gästgivarn. Han tryckte ned hatten på huvudet, gick mot dörren. Valborg? Vad vill han med Valborg? Vad han vill, sade gumman och drog betänksamt på orden. Åjo, det vet en nog. Men vad han skall, det tör länsman veta. Gästgivarn sade: Då går jag efter honom? Gumman nickade. Länsman satte sig vid bordet med ryggen vänd åt kammardörren.
Och när han hörde sin röst, blev han lugnare, för det var som att tala vid någon, och som om någon talade till honom, och orden väckte minnen om en massa människor samlade i kyrkan och vilka han nu såg framför sig, tröstande, förebrående.
Ty man säger ju: »Hans brev äro väl myndiga och stränga, men när han kommer själv, uppträder han utan kraft, och på hans ord aktar ingen.» Den som säger sådant, han må emellertid göra sig beredd på att sådana som vi äro i orden, genom våra brev, när vi äro frånvarande, sådana skola vi ock visa oss i gärningarna, när vi äro närvarande.
Ja, kära pappa! skreko de alla på engång, försvunno. Och prästen sa till ställets värdinna: Jag vet inte, hur det gick till, att några råkade slinka med i skrindan. Men bry sig inte ont dem, hennes nåd; de fingo sin goda fast torftiga frukost, innan vi foro. Nöjd att sålunda ha gjort skaran beaktad och viss om att ej bliva tagen på orden, slog han sig ned och tog för sig.
Dagens Ord
Andra Tittar