United States or Réunion ? Vote for the TOP Country of the Week !
Av åtskilliga yttranden, i förbigående fällda av Sven masmästare, men synbarligen ogillade av korporalen, slöto djäknarne, att varken Sven eller någon annan underhavande hade skäl att tycka om patron Brackander.
Den gamle krigsmannen såg med innerlig förnöjelse, att Sven och hans Johanna tyckte om varandra; han hade, medan de ännu voro barn, tänkt sig som ett önskningsmål att se sonen till den oförgätlige vännen Stål i äkta förening med Johanna. Korporal Brant, sade Adolf, vill korporalen göra oss ett stort nöje, så omtala något för oss från kriget!
Kerstin omtalade nu i få och tvära ord, att korporalen tidigare på morgonen begivit sig i väg till Växjö, av orsak som vi känna. Sven trodde först att anledningen till Kerstins dåliga lynne låg häruti, men han blev snart tagen ur sin villfarelse.
Hon kunde såsom patronens hustru blivit vår ålderdoms stöd... Det hoppas jag, att hon även kan bli som Svens hustru, sade korporalen. Men håll nu upp, Kerstin! vad som skett kan icke hjälpas och är i alla fall bäst. Dina förebråelser och tårar falla dock tungt på mitt hjärta. När du fått tid att tänka på saken... Nej, jag ändrar aldrig min mening! avbröt honom Kerstin under nya tårefloder.
Far, sade hon, jag kommer för att som hastigast tala med er. Ja, ja, men stanna här, sade korporalen, jag vill ej att du skall gå upp nu.... Patronen har varit här, far; jag vet, vad ni har svarat honom. Jag kunde se och höra det på honom, då han kom tillbaka. Gubben Brant blickade forskande i Johannas ansikte, men sade ingenting.
Därefter hälsade han militäriskt med handen förd till släpmössan alldeles som Sven sett korporalen göra, när denne på kyrkbacken träffade någon gammal officer eller underofficer av sina forna krigskamrater och utbrast under livliga rörelser med armarne: Träd närmare, du värdige son av den högresta tallskogen!
Han är oss mycket skyldig, men har av oss ingenting att fordra... Ja, då jag tänker på vad du gjort, önskar jag Sven så långt vägen räcker... För honom har du uppoffrat Johanna och oss alla... Ack, min stackars, stackars Johanna! Johanna skall ej misskänna mig, sade korporalen, nej, hon skall det icke, om jag känner flickan rätt. Men gjorde hon det, bleve det mig en spik i min likkista.
Men detta bekom korporalen föga; ja, träbenet och tapperhetsmedaljen voro på sätt och vis korporalens käraste egendom: aldrig har en dansös med sådan stolthet visat publiken en väl formad vad och nätt fot, som korporalen skulle visat sitt träben för envar, som ville betrakta denna anspråkslösa produkt av svarvarens konsterfarenhet.
Hon meddelade föräldrarne sitt beslut att ännu samma kväll begiva sig på väg; korporalen ville, att hon skulle invänta morgondagen, så att några de nödvändigaste anstalter kunde träffas i och för resan, men Kerstin talade mot varje uppskov. Vem vet, om icke gossen möjligen dör, innan hon hinner fram, sade gumman med tårar i ögonen.
Korporalen fäste på Göran en blick, vältaligare än ord; den uttryckte, huru rört hans gamla hjärta var av glädje, ömhet, tacksamhet och beundran. Göran kände sig härvid på en gång stolt och blyg, fällde sina ögon till golvet och kunde med möda avhålla sig från att trycka gubben i sina armar. Men, sade korporalen hastigt, har ni väl betänkt er, Göran?