United States or France ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ingevald, den yngste, var oraskare och hade ingen annan färdighet att visa honom än att han var snartalig och kunde svara på vilken gåta som helst. Välan, sade Folke Filbyter till sina söner. Du, Ingevald, som är yngst och svagast, får stanna under mitt ris, så länge jag lever. Men sedan ärver du också ensam hela Folketuna.
Jag har redan sagt dig de hårdaste ord, som en människa kan säga till en annan. Husbonden på Folketuna fann ej längre ro vid sin härd. Ingevald var länge sedan död, och själv fortsatte han att rida mellan gårdarna och fråga. På det sättet gick det år efter år, och han började åldras.
Anande hans tankar böjde han sig därför intill honom och frågade: Får jag hälsa bröderna och systrarna, var jag går fram? Du får, svarade Ingevald. Den gamle läste då över honom och gav honom broderskyssen. Sedan gick han till hängvaggan och döpte barnet.
Men när Folke Filbyter bredde ut sig i gästbänken och lät sin röst eka genom rummet, märkte Ingevald, att det icke var rådligt att härma honom i allt. Han trängde sig in bredvid honom och behöll envist sin hopklämda plats, därför att han icke vågade flytta sig, knappt se upp, men han blygdes över honom, så att han skulle ha rodnat, om han hade kunnat det.
Klädd i vita vadum låg Ingevald i sitt tjäll innanför skinnfällarna och liknade med sina slutna ögon och knäppta händer mer en död än en levande. Om någon hade ställt sig framför Folketunas husbonde och utförligt och med många ord berättat honom, vad som hänt, skulle han icke ha förstått det klarare.
Sedan födde hon Hallsten och på tredje sommaren Ingevald. Hon tog ofta barnen med sig i en påse på ryggen, när hon strövade i skogarna. De lärde sig tidigt att med skidor under fötterna gå i kapp vargen och slå av hans rygg med staven. När de blivit halvvuxna gingo de in för fadern, där han satt på bänken.
Hon kände att hon måste förgiva dig, om hon stannade i gården. Hon kunde inte längre tåla en husbonde, som underlät att hämnas hela gårdens skymf. Kom ihåg, att jag har hennes blod, far. Du får mig aldrig lugn igen och kan aldrig en natt förlita på mig, förrän du tager hämnd på Ulv Ulvsson och hans söner. Ingevald hörde huru trälarna togo fram yxorna.
Därefter fortsatte han genast sin vandring med samma brådskande iver, och hans ögon, som fuktats under smärtan, glänste så lyckliga som i den största glädje. Det där är farligt folk! mumlade Ulv Ulvsson och slog ned ögonen och strök genom skägget. Folke Filbyter förstod alltjämt ingenting utan höjde bara ännu myndigare sin röst. Kom hit, Ingevald!
Ända till dess det blev sent talade han lugnt med bryten om den följande dagens nödvändigaste göromål på åkern. Först om natten kände Ingevald med sig, att han icke längre kunde bära tystnaden. Utan att veta det hade han lagt sig i halmen alldeles bredvid fadern. Far, du ligger vaken, sade han. Det finns ingen människa, som jag hatar så som Ulv Ulvsson. Han är min värsta fiende, Ingevald.
Länge kan det ju knappast töva, innan husbonden är tillbaka. Då blir det en svår stund, Ingevald. Göm dig undan inne i tjället och blunda och bed. När han hade krängt sig upp över hästryggen med sin lätta börda, borrade han sin blick i den bruna molntapp, som stod framför solen. Låt undret ske! viskade han med stigande värme.