United States or Latvia ? Vote for the TOP Country of the Week !
På sommarn tog det till, när studenterna kommo och hyrde sig in. Då skulle pigorna sitta och hänga på verandan och dricka punsch halva natten, och haken vet allt vad de gjorde för styggt, men när de sen skulle opp och mjölka om morgon, så sov de; och när de stodo vid spiseln, så nicka de till, och allt som skulle göras blev illa gjort.
Och därmed hade mycket varit ogjort och annorlunda i Sutre. Sväran hade hållit sin elaka tunga i styr, och Lars hade inte brölat som en tjur mot mor sin. Där gick han nu bak plogen så tyst som en mus och gitte inte ens hojta åt kritterna. Men åt mor sin hade han hojtat och skällt systern från heder och sansning. Håken vete, var han tog orden ifrån, den surmulen. Det var som en domedagstext.
Då Träsken icke lät höra av sig, lyfte greven sitt ansikte mot höstsolen, slöt ögonen och log. De glattrakade kinderna hade en ungdomlig färg, konstlad eller ej. Valborg smög sig om husknuten, störtade andlös in i köket där gumman flängde mellan spis och skåp. Mor, flämtade Valborg, han vill ha mat. Å håken! sade mor i Sutre. Ja, jag tror't fullkomligt, jag tror't fullkomligt.
Men pojken hade icke ett drag av fadern, icke heller liknade han modern om icke i det, att han var gladlynt. Då Daniel var vid pass tio år gammal, hade gästgivarn kommit ett bra stycke in på sjuttiotalet. Han hade svårt att förlika sig med pojkens upptåg. Daniel hör inte hit, sade han. Hör han inte hit? upprepade gästgivarmor. Det var håken. Hör inte min pojke hit?
Men Herren hade satt henne att regera och konglig befallningshavanden hade givit henne privilegierna i Sutre efter salig gästgivarns död, och vem håken kan regera utan näbbar och klor? Helst i oår då en måste räkna bitarna och se till att inte Skam ökar ungskaran, som Herren i sin nåd har givit. Nej, det går inte att ta på sig mera, tänkte mor i Sutre. Det går inte.
Nu får Andersson sitt torn, ropade Abraham efter honom. Å håken! Tro det? sade smeden. Julius Krok betraktade sina händer, blåvita och skrumpna. Han fingrade på öronlocken och strök den tillbaka. Ja, sade han. Nu har var och en sitt. Stackars Louise har sin man, som hon måste trösta. Du har ditt arbete. Och jag har det förgångna. Det bästa.
Flera gånger tappade de bommen, innan de fingo upp den och hittade öglan för haken. Den instängda hunden hov upp ett klagande skall från en av de bortersta bodarna. Sedan blev allt tyst och stilla, och det var då mycket sent. Inge sov tungt och Julitta sov på bänken ett stycke därifrån, men Julia satt upprätt i sängen bredvid honom och såg på de vassa stjärnorna.
Gästgivarn tog papperet och läste genom det från början till slut. Så lade han det framför länsman, pekade på sitt namn och sade: Är det jag som ska bli fast för det här? Eller är det greven? Fast? upprepade länsman och gjorde stora ögon bak hornbrillorna. Vad håken? Fast? Har Lars Larsson i Sutre något på samvete efter han frågar länsman, om han ska bli fast?
Hon lyssnade till kärrans gnissel, som entonigt upprepades med jämna mellanstunder. Nu hörde hon också karlarnas tunga steg. Vad håken? muttrade hon. Varför drar de omkring med kärran? Hon gick mot fönstret. I detsamma susade någonting fladdrande, långt, svart in i salen. Mor i Sutre skrek till. Hon såg, att det var Träsken. Han stod tätt intill henne och hans långa rock slog som vingar.
Ptro, ptro, gnällde "Jublet". Inte tala om graven i husläkarns närvaro. Ingenjören fortsatte: Blekängen har ju sitt värde, men jag kan inte realisera. Det är min otur, och haken vete, hur den ska kunna brytas. Men om något dödligt skulle träffa ja, ja, det vet man aldrig, jag är gammal. Men då ska du komma ihåg, att var och en, som förlorat på mig, ska ha full ersättning.