Nadja, som roat sig med att kasta Stor-Jaska hela kaskader af fuktig sand, reste sig nu och lät den stackars fånige jätten springa hemåt fyra fötter. Hon satt sjelf hans rygg och »körde». Det var hennes favoritnöje, och han lät henne hållas, Om en stund glömde de flesta af den lilla familjen hela scenen från björkbacken, de vid grötfatet sutto inne i den lilla stugan.

Hönsflocken mötte honom tröskeln och vände flaxande och spridde sig återigen utefter väggen i en lång och springande rad. Och trälarna stodo där med sina viskor utan förstånd att ur vägen. Det dröjde tydligen också en stund, innan han vande sig pass vid röken, att han upptäckte Folke Filbyter, som satt kvar bänken med grötfatet mellan knäna.

Det enda är med allt guldet och silvret, som hon har bältet, men det kunna vi taga upp sedan till nästa sommar och lämna dig . Folke Filbyter satte sig bänken, där grötfatet redan stod och rykte. Han tog skeden full och blåste den, och genom dörren såg han hur trälarna ställde sig kring gropen.

", det är den där lilla som du ängslas mest för? Herresten heller, tocken liten dräng, som har kunnat vandra ända från Frostmofjälle." "Jag är nog int liten, jag. Jag blef sjette året nu i Kyndelsmess." Per-Erik besvarade flyktigt ungbondens blick. Han skrapade grötfatet ännu en gång och slickade af träskeden med ordning och eftertryck. Husbonden måste dra munnen.

Trälarna sprungo till och hjälpte honom upp hästen. Fet och tung som han var, red han sin väg i långsamt gående, och sonen red bredvid lika tyst. Om kvällen satt Ingevald efter vana inkrupen bland trälarna och viskade släpande och klagande om dagens händelser, men till fadern vågade han ingenting säga. Folke Filbyter dröjde länge vid grötfatet.

Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var också mör i mun, men i ryggen var han lenare ändå, och fick vi hanka me'n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna där hymlare, som ä kringa i mun, är bara stora i grötfatet. Tro du mig! Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro folk om gott och begära orimligheter sen!

Det finns inte en krämare, som inte skrattar dig i synen, när han ser dig sitta och pusta över grötfatet. Folke Filbyter stirrade honom och kände hur öronen och huvudet fylldes av hans ord, men han förstod dem icke. Det fanns hos honom en bred fromhet botten, fast ingen hade lärt honom att bruka gåvor, som syntes honom själv misstänkta.

Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var också mör i mun, men i ryggen var han lenare ändå, och fick vi hanka me'n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna där hymlare, som ä kringa i mun, är bara stora i grötfatet. Tro du mig! Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro folk om gott och begära orimligheter sen!

Han stängde grindarna, såg sig om efter gumsen, som med fötterna stalltröskeln mumsade den sista gröna tuggan och viftade avsked med svansstumpen. Valborg försvann i brygghuset. Daniel steg upp för trappan och in i köket. Där satt Träsken vid det tömda grötfatet, händerna knäppta och huvudet sänkt. Mor stod i spisen. Bror Lars, gästgivarn, halvlåg fållbänken.