Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 14 september 2025
Kanske, om det händer att kärleken slutar emellan några, att glömska också då kan komma; men åtminstone är det visst, och det vet jag, att inte uppehålls hjärtats glada minne av sådant, som öder ut kärleken själv. Därför ... Ja, jag skall inte se dig, inte hälsa på dig alltför ofta, Sara.
Länge var det ej, förrn banens krigshär, Selimirs, liksom en vind förspriddes; Men, med glömska af sin fars förmaning, Nederbrände Ciaslaus städer, Tog med plundring rika slott, lät grufligt Stor och liten öfver klingan springa Och som skänker delte åt sin krigshär fångna slavar. Konung Radoslaus Snart och villigt fått det flacka Kotar Under spiran åter; men, o öde!
Aina kände igen sin blomma från förra sommaren och kysste den. "Ja, visst får du kyssa din förskjutna blommas barn, men själfva blomman får du ej igen. Jag har räddat den från död och glömska. Hos mig trifves hon så godt. Säg, jag får ju behålla den?" Det fick han, men Aina smög sig ofta upp på broderns rum, när ingen såg henne.
Förmodligen hade den en gång blivit tillbyggd för att tjäna i ungefär samma ändamål, vartill hon ville begagna den. Efter revolutionen hade dess tillvaro fallit i glömska; säkert var åtminstone, att Madame de Châteauneuf, som dessutom efter sitt fall sällan eller aldrig mera kom en trappa upp, icke kände till den.
Han var kusk vid trossen, högre var han ej, Hade som hans likar måst i glömska falla, Om han ej fått namn som latast bland dem alla. Pengar värd var gubben ock att se uppå, Han och hästen, som han körde, likaså. Höll den ena sina steg med två ben dyra, Tycktes knappt ett pris förslå för den med fyra. Sådan farten, sådan var, ock rykt och ans, Lika tofvig gubbens lugg och hästens svans.
De tyckte sig förstå att någonting egendomligt just då inträffat, men för dess art och väsen kunde de ej redogöra. Kyrkoherden själv var väl den ende, som kunnat giva klart besked, men den gamle herrn hade fått mer än nog av hela saken. Han gick åter till sängs, fast besluten att ej visa sig förrän historien råkat i glömska.
Åter gräfde hon sig ned i sitt arbete, och arbetet strök med sina välsignande händer öfver hennes feberheta panna, gaf glömska och lindring för dagens timmar, men kastade henne hvar kväll, uttröttad som en trasa, värnlös i längtans armar.
Dagens Ord
Andra Tittar