Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 10 september 2025
Hon hade lärt dem att inte gnälla i onödan, utan att de skulle veta och förstå, att de, när de blefvo ensamma utan far och mor, hade en ändå, som tog sig an dem, den gode, mäktige Fadern i himmelen. Ante hade därför tyckt, att det var så rätt och riktigt att han, när de nu blifvit så ensamma, höll syskonen samman.
Om lakanen med spetsar, och om röda täcken till småstintornas bäddar talade de, och om den fina goda mat, som små'en nu skulle få för jämnan. "Och si ni, de är så riktigt folk dom ha' kommi till, så'nt, som mor skulle likat", sade Ante allvarligt.
"På vintern ät han hvad fint är ändå", afgjorde Ante utan att låta sig förbluffa. "Då ät han den finaste mat och är som på husförhörskalas hvarenda dag." "Så han får äta köttbullar å lutfisk å sviskonsoppa?" sporde Maglena. Hennes ögon tindrade af medkänsla i en sådan tillvaro. "Ja, å risgrynsvälling så mycke han orka." "Å kaffe förstås", inföll Anna-Lisa.
"Så ledt folk trodde jag int de fanns i världen", sade Ante dystert. "Så'nt hade dom aldrig kunna ta sej te' me hemma i Frostmofjälle." "Hå, var de likt de! Den, som hade gjort så'nt hade blifvi utskämd för alla sina dagar", afgjorde Maglena hårdt. "Men nu måtte du ha mat, stackare kisse. Du är så tunn och torr som ett knifblad."
Stenen var platt ofvanpå, och ehuru den var så hög och brant, att den knappt var tillgänglig, hade Ante med otrolig möda kraflat sig opp dit emedan han ansåg den vara en passande predikstol för den, som ville hålla gudstjänst i skogskyrkan på lördagsafton.
"Hä, hä, hää", vrålskrattade glasögonkarlen, "supare", för de du tar en sup. De är kärringprat, du är rädd för mor din än. Tocken mes! Ante blef hvit i ansiktet.
En bedröflig sanning är, att äfven hon stämde in i den icke så särdeles harmoniska kören, som hon för omväxlings skull piggade upp med gälla, pipande snyftningar. Ante blef blek, han blef röd. Otäckt hvad en stor gallskrikande jämmerlåt kan vara smittsam.
Helst fruktade hon ju för att det var hon själf, som skulle åstad, ut till främmande folk eller att dödas, slaktas, såsom hon sett det ske invid gårdarna, ja i själfva ladugården med många, många getter och killingar eller andra kreatur. Ante, han hade det svårt han också, tillsammans med Månke, som med Gullspira följde en bit utåt landsvägen.
"Gosse, jag hör Gullspira!" "Är du tokig. Int kan hon höras ända hit och i så'n låt som här är." Ante såg sig virrig omkring. För en stund hade han glömt den vanliga tillvaron, ansvaret och omsorgen om dem, som berodde af honom.
Han höll ögonen halfslutna för att stänga ute störande intryck af menigheten. Åhörarne sutto som riktigt kyrkfolk i väntan, med näsduken i beredskap för att gråta när Ante kanske skulle predika grant, som storprästen, då han var oppe i lappfjället och predikade, när kapellet vigdes in där. "Ante då! Hva' du är fjaskig!" Ante öppnade ångestfull ögonen. Ante blef vid att stirra på den.
Dagens Ord
Andra Tittar