United States or Slovenia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Så hon sade utan gråt och jämmer, Framgick stilla till den fallnes sida, Böjde knä och tog sin duk och täckte Tyst och lätt hans genomskjutna panna. Hemsk och tigande stod kämpaskaran, Lik en skog, där ej en fläkt sig rörer; Tysta stodo nejdens kvinnor äfven, Komna dit att skåda och att sörja.
Det är så lätt man rörs och andas ren; Ej mer en brännhet sol med stupadt sken! Af sommardagen finns ej öfrigt mer Än västerns glans, som genom lunden ser, Och vindens fläkt, som, redan matt och sval, Skall domna snart på blomstren i vår dal. Blott du, den silfverklara kvällens vän, O talltrast, bryter nejdens tystnad än!
Af jubel ljödo nejdens alla eko; Kring fältet sprungo hjordarna, mot skyn Flög fågeln med sin tungas glada offer, Och människan, den sällaste af alla, Gick majestätlig fram med knäppta händer Att digna ned af andakt inför Gud. Då såg jag i mitt bröst och sökte blott En suck att blanda i naturens glädje Och fann mitt hjärta mera tomt än dödens.
Konungen talade vidare: "Rikedomar äger du mera än ditt hjerta kan önska, ty hans ägodelar äro vida omtalade för deras storleks skull; hvad vill du begära för en nåd af mig?" "Konungens sällhet vare evinnerlig! Vågar din tjenarinna hoppas att konungen vill höra hennes bön?" "Dig vare din bön beviljad innan du utsäger den, du nejdens skönaste prydnad!
Hon fröjdades visst åt svalkan, kanske ock åt vattenbubblorna, som föddes av denna lek. Och hon började nu sjunga med gäll, välljudande röst, som fick gensång borta i skogen. Vem var hon? En bygdens dotter var hon icke, det märkte Erland av hennes later, klädsel, sång, som lät helt annorlunda än de visor nejdens flickor sjöngo, när de sökte boskapen i vildmarken. Vem var hon då?
För bönens suck går himlen opp, För sorgen själf har jorden hopp; För mig det blef min kärleks lott Att tvifla och att tråna blott. Kom, gode främling, sätt dig ned Och hylla vid mitt tjäll, Stör ej den tysta nejdens fred I denna lugna kväll! För sorgen ljuf dess stillhet är, Ett brustet hjärta vakar här.
Ödet hade fört djäknarne till samma koja, i vilken den sjuke Sven Stål blivit inkvarterad. Karin, så hette den åldriga ägarinnan till densamma, var änka efter en torpare och försörjde sig nödtorfteligen genom att krusa "lin" åt nejdens kvinnliga befolkning.
Hvad önskar jag, hvad vill jag, Hvad tänker jag uppå? Skönt i loppet strålar bäcken, Än af silfver, än af guld, Och i sommarhettan häcken Står med matta rosor full. Bäckens svala bölja lockat Alla nejdens flickor dit, Och där häckens löf sig skockat, Ler en gosse, gömd med flit. Intet öga märker faran, Ingen tunga binds af den, Och åt löjet skattar skaran Tusen yra offer än.
Stum på gräsets matta nära stranden Nu hon sitter, sänker som i drömmar Stundom ned sin marmorhvita panna, Tills på nytt ett gny af vilda fröjder Skallar genom nejdens lugn från slottet Och hon väcks och ser mot skyn och lyssnar. Dock ej sorg blott talar milda ögat, Äfven oro. Ofta skrämd hon skyggar För en fläkt i lundens löf, för trastens Skarpa drill från topparna i skogen.
Så har hon andats bönens varma sommarfläkt Emot den älskade, och nu Hon dröjer knäböjd, ber med läppens ljud ej mer, Men med sitt ögas kärlek blott. Från dal och höjder mänskoskaror strömmat ren. Den ljusa nejdens glada folk I högtidsdräkter vimlade på slottets Och väntade sin furste ren.