United States or Vatican City ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han blir nästan brännhet har hon genomskådat honom, har hon vid beröringen känt hans begär? Herre Gud hon är ju ingen ung oerfaren flicka det är inte första gången att han då alltid måste tänka på det där! Och han går åter och sätter sig bredvid henne. Älskar du mig? frågade hon, är det möjligt att du älskar mig? Och han försäkrar att han gör det.
TEKMESSA. Gå ej än, blif kvar, Låt mig förbinda såret först; min hand är van, Den varsnar mycket, fast den saknar ögats hjälp. Min ledsven, fort till källan vid vår boning, du, Att hämta vatten. HYLLOS. Vatten! Ja, en kylig dryck Skall vederkvicka efter brännhet kamp och törst. Jag dröjer några ögonblick. TEKMESSA. Räck mig din arm, Att jag den undersöka får.
Jag har så ont i huvudet, klagade hon sakta, Han lade sin hand på hennes panna. Den var brännhet. Ellen brast i gråt. Å, Tomas, snyftade hon, var har du varit så länge? Han kunde icke svara något. Hon drog honom ned på soffan, och hennes händer lekte i hans hår, och hon snyftade alltjämt med huvudet mot hans bröst.
Det svindlade för hennes ögon, benen vacklade, men hon föll likväl icke. "Arvi kopporna?" Hon började nu påminna sig föregående afton i barnkammarn Arvi flämtande och brännhet i sin säng, hon bredvid, krypande på golfvet. Alma tryckte fingret mot en röd fläck på hans kind; den blef blekare. "Smittkoppor," suckade hon.
Men innerst inne bubblade en gryta över helveteselden. En liten gryta full med etter, och den leda vätskan kokte och steg ända upp i halsen, brännhet. Oark, hisch, hasch tvi! Det var väl Liter-Pelle. Lektorn snurrade runt. Och alibiet? Johnsson hade ju mött honom i Björkenässkogen? En får väl lov att hjälpa en gammal vän, påstod Johnsson. Mened! Mened! skrek Aposteln. Men han ångrade sig.
Febern återkom, och hon kastade sig oroligt af och an i sängen. Läkaren som efterskickades, fruktade ett recidiv. Under senare hälften af natten, medan Hanna vakade hos henne, uppslog hon plötsligt ögonen och hviskade sakta: Hanna! Hanna satte sig vid sängen och fattade hennes hand. Den var brännhet, och ögonen glänste stora och klara. Huru är det? hviskade hon ångestfullt. Är du sämre?
Det är så lätt man rörs och andas ren; Ej mer en brännhet sol med stupadt sken! Af sommardagen finns ej öfrigt mer Än västerns glans, som genom lunden ser, Och vindens fläkt, som, redan matt och sval, Skall domna snart på blomstren i vår dal. Blott du, den silfverklara kvällens vän, O talltrast, bryter nejdens tystnad än!