United States or Laos ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det är så lätt man rörs och andas ren; Ej mer en brännhet sol med stupadt sken! Af sommardagen finns ej öfrigt mer Än västerns glans, som genom lunden ser, Och vindens fläkt, som, redan matt och sval, Skall domna snart på blomstren i vår dal. Blott du, den silfverklara kvällens vän, O talltrast, bryter nejdens tystnad än!
Guldskyar i luften Summo och strålade ljus mot jorden, och ljummade vindar Kommo från ängarne än och lekte med ångor af blomstren. Lätta, med sväfvande steg, som hade af vingar de lyftats, Styrde de unga sin färd mot den speglande stranden af träsket.
Hon var så glad, att hon måste springa, och i stället för att låta sina fötter följa den gröna stigen, höjde de sig ofrivilligt och hon bars liksom en fjäril fram öfver blomstren, mellan höga träd, mot fjärran sköna trakter, allt längre och längre. Hon såg någon framför sig, ett ungt väsen liksom hon sjelf. Det var dottern. Hon ville taga hennes hand, men det lyckades icke.
"Hvad frågte jag då?" sade hon och såg mig an med förundran. "Litet, ganska litet; det var knappt en fråga, det var en suck, en kort bön. Men du hvilade här efter att hela dagen hafva sysslat med blomstren i trädgården. Själf satt jag nära intill och såg än på nejden och än på dig, ty ni liknade hvarandra då mera än nu, och likheten gjorde mig lycklig.
Malmkanoner gifva dån från skansen, Gästerna församlas ren hos bruden, Och man ärnar börja bröllopståget. Bruden har i går ren utsått blommor, Blommor på sin hulda makes lycka. Ville lyckan gynna hennes make, Borde blomstren gro om kvällen redan, Sammanböja stänglarna om natten Och om morgonen buketter bilda.
Se, nu känner jag kärlekens makt, hur en friare älskas: Mera jag älskar min fader ändå och blomstren på hemmets Ängar och skogarna där och den solbestrålade fjärden.
Men långt unnan bekymren, med fröjd förnötande dagen, Suto i hvarje af dem guldsmyckade herrar och fruar, Fjärlarne lika, som sitta i skimrande skrudar på blomstren, När solstrålen är varm och sommarens vindar dem gunga. Häpen gick jag på sidan och strök mot väggarna meckan, Mössan i handen jag bar och stannade ofta att hälsa; Ingen såg mig dock an, men alla de skyndade fram blott.
Tankfull höll hon sin hand under en af dess finaste strålar, så att den återstudsade och spriddes omkring i tusende glittrande perlor i gräset, på blomstren, och smyckade hennes hår mer skönt än de demanter, som vanligen fästade hennes dunkla lockar. Hon hörde ett ovanligt buller, såg hastigt upp, framför henne stod en ung man, hvilken med blixtrande ögon betraktade henne.
Våren kom åter; då Stod han allena där. Flickan var borta, låg Vissnad i jordens famn; Ängen var grön igen, Leende, blomsterrik. Minna satt i lunden Och på kransen såg, Som, af rosor bunden, I dess sköte låg, Och en tår föll neder Uppå blomstren då, Men till kransen beder Ömma flickan så: "Sköna, får du stanna På min ynglings hår, Dofta kring hans panna Kärlek blott och vår!
Själf tillbaka tog hon åt sin ande Kropp af blomstren, klädde minsta tanke I en skrud af dagg och doft och färger, Bytte så med markens döttrar gåfvor, Gaf och tog i outtömlig kärlek. Där, i denna fristad, stängd för mängden, Fick ibland en yngling ljuft fördrömma Dagens stunder, lefva med det vackra Blomsterfolket och dess vårdarinna.