United States or Nepal ? Vote for the TOP Country of the Week !
Lotta stirrade ut mot träsket ... fisken hoppade ännu i vassen, men dimman skymde bort för henne hela den vackra utsikten, dock såg hon dit, som ville hon genomtränga dess skymmande och fuktiga slöjor. Han tog sakta hennes hand. »Stackars Lotta!» »Det blir allt regn i natt», sade hon liksom i tankarna. »Den stiger inte, den faller allt.» »Hvilken?» frågade han.
Stranden nådde ock jag och såg, hur han lossade skottet, Såg, hur på håll, oskadad och fri, den flyende älgen Sträckte sin färd i galopp utöfver det snöiga träsket. Men i ett obetvingeligt skratt utbrast jag och sade: 'Hvar är ditt vett, förståndige vän, då du skjuter på allvar?
Det var en ful fläck i taket; den såg ut som ett träsk, men från träsket kröp en rödbrun orm nerför väggen; den hade kunnat störta sig ner på 805, 807, på vilken som helst av femtio nummer, men den gick förbi dem, som om den vita ängeln hade satt sitt tecken på dem, och den träffade sitt mål som en välriktad pil. Det var icke något ovanligt med det vapnet.
Herr Gåsevinge hade först ärnat vandra hem; men ljufheten af den klara kvällen och farhågan därjämte att träffa öfversten oppe ännu och röja sin närvarande ställning bevekte honom att försöka en liten vandring ut på träsket, som glittrande utbredde sig nedanför tingsgärden. Han ville svalka sig och förjaga ur sitt hufvud de ledsamma dunsterna af punschen.
Lyster dig höra också, hur många hans frodiga hjordar Lefva om sommarn på holmar och skär, dem han äger i träsket? Femtio ulliga får och tjugu behornade getter. Aldrig störas de där af vargar, ty så är Mattias Oförtruten och käck att skjuta förödande rofdjur, Utan de trifvas i ro och föröka sin afvel beständigt.
Men i samma stund i sakta skridning Stötte båten mot en häll, och dunkelt Ofvan hällen skymtade ur töcknet Fram en strand och bjöd den gamle hvila. Opp han steg på stranden, såg omkring sig, Kände stället, kände ön i träsket, Där som ung han landat tusen gånger, Och han satte sig på kala berget Tankfull ned, och mörker rådde, mulen Var hans själ, och mulen jord och himmel. Men det ringdes samman.
Guldskyar i luften Summo och strålade ljus mot jorden, och ljummade vindar Kommo från ängarne än och lekte med ångor af blomstren. Lätta, med sväfvande steg, som hade af vingar de lyftats, Styrde de unga sin färd mot den speglande stranden af träsket.
Och han lydde strax, och sedan Lika mån, som han att dröja, Är jag själf att äga honom. Där jag band på åkern gyllne kärfvar, Stod den unge Adolf vid min sida, Skäran höll han i sin hand, på renen Låg, emot en stubbe stödd, hans bössa. Men i träsket, nedanför beläget, Skrek i vassen nära stranden artan.
Främst på en kulle nära den toppade granen med flaggstång Ligger hans välupptimrade gård, en glädje för fiskarn, När i sin gungande båt från träsket han ser den på afstånd. Under den ligga i rund hans noggrant gärdade ägor, Åkrar, som skiftevis gro och skiftevis ligga i träde, Bördiga, fulla af svartmylls-kokor på botten af lerjord.
Ser jag mot träsket, ser jag blott sund och fjärdar, som ofta Vaggat vår båt, då vi rott som änder från holme till holme, Ser jag mot lunderna, där har jag tusende gånger i skuggan Sutit med sömmen i famnen och tänkt. Nu säg, hvad jag tänkt då!