United States or Belize ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men då han lyfte sin arm, med ett rop uppjagande fågeln, Flydde en guldgul tropp ofjädrade ungar mot vassen, Skingrade, pipande gällt, i sin nöd värnlösa på vågen. Skonande fällde han stenen och såg, hur den bäfvande modren Sam vid hans fötter ännu och trotsade döden af kärlek, Tills långt ute på sjön den irrande svärmen en fristad Hunnit och tryggad igen hon lyfte sin vinge och flydde.
En flykting är Dess tanke, utan riktning, utan hem; Dock jagas äfven han af sorgens härar, Hvarthelst han irrar, sökande en fristad, Och ej en gång i din förstörda borg, O vanvett, låter du den kvalde dväljas. Blott sömnen är de öfvergifnas vän. Du dyra varelse!
Gömd i ett kloster ber han dig förlåta all den skam vår släkt har dragit över dina lagar. Är det inte nog att Folke och hans Ingrid hittat en fristad bland de norska fjällen! svarade Magnus och lade brevet åt sidan. Dina andra söner når jag. Dina forna lekbröder, dina ungdomsvänner... Rösten svek den gamle, och bortvänd kröp han ihop i vrån med händerna framför ögonen.
Sen denna stund en vålnad Från nejd till nejd han irrar, Ett mål blott har hans irring, Han söker dig allena. Nadeschda, från din furste, Från alla jordens makter, Från himmel och från afgrund Hans våld dig rycka skulle, Om han din fristad visste." "Min furste nämnt sin moder, Har hon ej modershjärta?"
Varen lugna, mina vänner! Inom en timme skall ordningen vara återställd. Till dig, Krysanteus, kan jag icke nog varmt frambära min tacksamhet för den fristad, du öppnat åt sådana medborgare och kejsarens undersåtar, som annars skulle fallit offer för det teologiska raseriet.
Och dörrn gick opp, gick skyndsamt opp: "Jag snart ifrån dig drar, Till döden fälld af dom och väld, Jag nu blott afsked tar. Jag måste hän, bland skogens trän Kan jag en fristad få." "O nej, o nej, allena ej, Men jag vill med dig gå. Hvad är all fröjd, i lifvet Som bubblan den förgått. O älskling, nej, allena ej, Oss skiljer döden blott." "Nej, stanna kvar, där förr var, Du kan ej följa mig!
Den fromma, som ej ondt har gjort, Kan ej en fristad finna, Men flyktar ifrån ort till ort, Att undan pilen hinna, Och måste sist Dock skuldlös dö för våld och list. Min hjälpare, hvar dröjer nu Din hand, har trött den blifvit? Min Gud, min Gud, hvi hafver du Så helt mig öfvergifvit? Om dagen ropar jag till dig, Men du vill icke svara; I nattens stund jag jämrar mig, Men måste fridlös vara.
Själf tillbaka tog hon åt sin ande Kropp af blomstren, klädde minsta tanke I en skrud af dagg och doft och färger, Bytte så med markens döttrar gåfvor, Gaf och tog i outtömlig kärlek. Där, i denna fristad, stängd för mängden, Fick ibland en yngling ljuft fördrömma Dagens stunder, lefva med det vackra Blomsterfolket och dess vårdarinna.
Dessa, som i Krysanteus igenkände sin välgörare, vars omsorger de hade att tacka för sin nyuppblomstrade jordiska lycka, hade med glädje emottagit honom och hans dotter samt tillbjudit dem en fristad mellan sina berg.
Glad åhörde enhvar den raske Mattias från Kuru, När han sin bragd förtäljde, och lätt framskrunno de alla. Fjärde sången. Redan i öster rodnade vintersolen, och redan Nådde de ifrande skyttarne ön, som, med granar bevuxen, Grönskade opp ur snön och åt älgarne skänkte en fristad. Sex skidlöpare ordnades strax att bilda en skallgång, Medan i valda försåt sig skyttarne satte i hållet.