Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 26 juli 2025
Han dröjde, tycktes vänta ett svar, men stum Furstinnan satt, han såg det och vidtog än, Hans röst var vågens röst, då i storm den slår Mot klippans barm och brytes och suckar dof: "Från barndomsåren var jag din mulne son, Den andra, ständigt, ständigt den andra blott; Jag såg min broder ljusna i ljus, jag själf Blef mörk, men bar mitt mörker för mig och teg.
Träd fram, din fader kallar dig nu till strid, Det svärd, han gaf dig, blotta mot honom; Om ej, så kom förkrossad och böj ditt knä Och dö med försonad skuld vid hans fot. Han slöt. Ett sorl, som suckande vågens doft, Dog långsamt bort bland kämparnes skara, Och tyst, förfärlig, hotande, ensam stod Än kvar i sin väntan Gauthiods kung.
Hunden lik, som retad följer björnen, Vädrande hans stig i skog och vildmark, Gick han stum, som vägens blodspår ledde, Stum, men mordlust ropte i hans hjärta. När han kom förbi sin faders boning, Bröt där eld och rök ur taket redan; Men han såg ej, hörde ej, hans öga Var orörligt endast fäst på vägen. Ren var solen bakom skogen sjunken, När en öfvergifven by han nådde.
Den fröjd, som var, Skall hjärtats dufvobud ej återfinna; Blott, ljufva minne af förflutna dar, Blif du min trogna följeslagarinna. Kanske ännu vid vägens slut en vän För den af bördor tyngda vandrarn ömmar, Kanske att ålderdomen ger igen Min forna frid och mina barndomsdrömmar.
Vägens båda sidor fyllde folkets rader, Bleka, tynande gestalter Böjde knä och strödde rika blomsterskatter För de kommande på stigen.
Men hans svaga föresats kom för sent. Den var redan förvandlad till en sten på vägen till närmaste lantkrog. Denna väg var lång och gick delvis genom en skog. Men Hallongren aktade icke på vägens längd, och de enda tankar, skogen väckte hos honom, voro tankarna på den sulfitsprit, han hört skulle förtäras av vissa olyckliga.
Men vägens konvalje visste icke huru hon skulle, äfven hon, komma från vägens dam till ljus och frihet. Kom så en ung flicka; hon band en krans, hon plockade vägspårets konvalje och fäste den i kransen, och så var kransen färdig.
Här tappade hon bort förståndets ljus och liknöjdt irrande i skog och mark åt bark af träd och sina tårar drack. DANIEL HJORT. Min mor, min mor, ja, det är du, är du! KATRI. Kom mig ej när, ej än min son du är! Hör mig till slut, jag sedan dig skall höra. Så satt jag en gång invid vägens rand; förbi red Fleming med en guldsmidd skara, och halfdöd låg du vid mitt bittra hjärta.
Dagens Ord
Andra Tittar