United States or Anguilla ? Vote for the TOP Country of the Week !
EUBULOS. Nej, dröj! Se, arm är grafven, den skall nu bli rik. HYLLOS. O fader, om för Ajas' son du tillredt den, Blir en osynlig skugga blott dess rikedom. EUBULOS. Du skådar, Hyllos, klippan här, som, höjd mot skyn, Sin branta vägg emot oss sträcker, rämnad, sprängd I svarta klyftor sönder. Lägg din spade ned, Gå, tag din bila! Ser du fläderbusken där Vid hällens rand? Den måste rödjas bort.
Men Herre Gud, bevara min själ till evig tid för syndasömnens fara, för världens falska frid! Här hjälp mig att fullkomna mitt värv med tro och hopp! Sen kan jag roligt somna och stå med glädje opp. Tårarna sökte sig nedför hans kinder. Han såg sig förstulet omkring. Ibland kunde det hända, att någon gick och pysslade vid en grav i närheten med en liten spade och en liten vattenkanna.
Vesterns himmel fällt sin purpurskrud, Natten fästets stjernelampor tänder Och sitt första ömma klagoljud Näktergalen, lyss! från dälden sänder. Hvad föder, o Sångare! väl i Ditt hjerta Den trånande längtan, den eviga smärta, Hvars makt Du förkunnar med smäktande röst? De hinna, Du späde, då äfven Ditt bröst?
Hvem skall plocka blommor åt den gossen, hvem skall se på honom med moders ögon, att han må vexa till en stor krigare?" "Wischtonnoh skall se på honom med faders ögon, den unga qvinnan skall plocka blommor åt den moderlöse, ödemarken skall fostra den späde till krigare".
Och just med hänseende till Karmides! Ja, min fader. Ha de aldrig upptäckt något spår efter den späde gossen, Hermiones broder, som för sexton år sedan försvann ur deras hus? Förmodligen icke. Krysanteus sörjer honom ännu.
"Vissna icke unga skogsblomma: djupt skulle Wischtonnoh sörja, djupt skulle höfdingen lida. Dö icke, fagra, Wischtonnoh skall icke lida. Oikameonna kan hjelpa". "Men barnet, som Oikameonna födde i skogen i går, hvem vårdar den späde, om Oikameonna bleknar för giftet ur den ungas sår?
Om morgnarna går jag ut i skogen med min lilla dotter. Hon leker i en sandhög med en hink och en spade, hon gör grottor och fästningar, och jag sitter bredvid på ett säte och läser min morgontidning om allt det underbara som händer ute i världen. Ibland tala vi vid varandra, min dotter och jag, om sanden och om en liten ekorre, som då och då kilar över vägen.
Att gräva det hålet var ett av de mest hopplösa arbeten jag i min ungdom och oförstånd någonsin åtagit mig. Till en början fann jag det roligt. Storstadsbarn som jag är, fann jag det vara ett originellt nöje att påta med en spade i jorden, och då jag började mitt i natten, så var det skönt att ha något att hålla sig varm med. Men solen steg, och med den kom värmen.
Det är åter Oikameonna, som krossar Wischtonnohs majs, det är hon, som reder hans mattor; det är hennes son, skogens späde barn, det är den stolte, sköne ynglingen, som står vid hans sida i striden; det är hon, som skall följa honom, när han går att jaga på de rika jagtmarkerna hos den store anden; det är hon, som der skall tjena honom och utvälja åt honom de saftigaste delarne af hans ståtliga byte".
Till verket derför, alla som vilja vara med! Må vi fatta hvar och en sin spade, sin hacka, sitt jernspett; må hvar och en göra sin pligt, och det skall visa sig, att arbetet, om än tungt och mödosamt, likväl icke öfverstiger måttet af våra krafter.