Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 11 september 2025
Och här har ja burit honom på mina armar. Plötsligen började han storgråta. Han förstod nu, att han inte skulle få tjugufem öre. Han skulle inte få lov att vara med i demstrationen. Nu när han höll på att få vara med, så skulle han inte... Han stod vid dörren och tårarna strömmade ur honom.
Det var plötsligen, som om världen delat sig i två hälfter: de andra och han själv. De andra voro lyckliga. De hade inte tagit frimärken på kredit. Och han ? Det föreföll honom så länge sedan han varit som de. Mellan honom och den tiden, då han sprungit och lekt som de, låg avgrunden. Och hur trött han kände sig.
När de kommo ett stycke ner på Trädgårdsgatan upphörde snön plötsligen att knarra, marken var svart och mjuk och de kände en doft av granris. De voro utanför sorgehuset; det lyste i hans fönster. Nu är modern därinne och gråter, anmärkte någon. Vem skulle det annars vara? Hm!
Ja. Stellan störtade in på Lillegård. Han skulle be Kerstin om pengar. Han brukade då och då få en slant av henne. Mitt i trappan erinrade han sig plötsligen, att han dagen innan bett henne hålla käft. Han stannade, satte sig på ett trappsteg och funderade. Till slut knackade han. Han var mycket ödmjuk, då han kom in.
För ingenting. Plötsligen började hans far vädra som en stövare: Hör du, min unga herre, är det du som luktar så förbannat eau de Portugal. Stellan blev blodröd i ansiktet: Ja, ja Ja, jag märker det. Det är inte meningen att du ska dränka dig i smörjan. Och för resten ska herrn vara så vänlig och låta mina saker va i fred. Ja, pappa. Han drog sig skyndsamt och rodnande in på sitt rum.
Kanske var landshövdingen där och generalen och borgmästaren, liksom furstarna suttit och lyssnat till Luther Och inför alla dessa stod gudsförnekaren och sade: Det finns ingen Gud Stellan lade själv armarna i kors över bröstet och upprepade med en målbrottsstämma, som började nere i basen: Det finns ingen Men plötsligen hejdade han sig. Han blev het över hela kroppen. Vad gjorde han?
Han skulle inte få lov att vara med, han som marscherade mycke bättre än rabulisterna. Han kände sig så maktlös, så hopplöst övergiven... Hela tiden i skolan dagen efter tänkte han bara på detta enda: hur skulle han få lov att vara med och gå i demstration med fanor och musik liksom rabulisterna? Plötsligen, den sista timmen, fick han en idé. Han skulle be rabulistpojkarna.
Dagens Ord
Andra Tittar