United States or Trinidad and Tobago ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men ser du, Stellan, det jag alltid undrar på är, hur han känner det nere i Paris. Känner han det som jag? Är kärleken också för honom allt! Tänker han på mig som jag tänker på honom, alltid , från morgon till kväll? Drömmer han om mig om nätterna som jag drömmer om honom? Och gör han det på samma sätt som jag? Det var det jag ville veta. Stellan svarade ej. Han kunde ingenting säga.
Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet, och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten.
Dalen var redan förut bördig, ek och björk trifdes här nere, medan på höjderna tallen och granen växte.
Fortsätter han på samma väg, skall det gå honom väl i livet, och det är därtill jag önskar honom framgång, då han nu går opp till Stockholm, där frestelserna äro större än här nere i landsorten.
Om en stund tog hon sig åter om hufvudet ... det svindlade för ögonen, hon måste ännu en gång stanna. Så vackert det var på denna plats i mossan under en lång, smärtstammig hängbjörk; linnéan blommade på tufvorna, och nere mellan de mossiga stenarne rann en liten källa, grund men sval och frisk. Här sysslade hon bland tufvorna. Det gick en timme, kanske två.
Och nere vid bryggan låg ett hav, som var så stort, att det inte tog slut förrän man kom till Amerika. Rabulisterna gåvo varandra snedblickar, när han berättade allt detta: de visste inte riktigt vad de skulle tro. Stellan talade upp sig: Å om ni inte tror va ja säger, så kan ni själv fråga morfar. Men det var det ingen som ville. Stellan tyckte allt bättre om rabulisterna.
Det var blidare än nyss, ett tätt duggregn flöt ned, det stormade, man hörde bränningarne der nere vid Långviken, de körde häftigt upp mellan isstyckena mot klippan och föllo så åter skummande ned.
Och han hade skjutit sig. Skulle han själv också en gång behöva skjuta sig? Han tyckte sig i denna stund förstå farbror Ekenström bättre än nånsin. Han hade skjutit sig, därför att han varit så här ensam. Han hade suttit på ett hotellrum i Köpenhamn precis som Stellan satt här. Mänskor hade promenerat förbi nere på gatan.
Dagens alla vita strömoln hade drivit undan och samlat sig till stillastående skybankar längst nere vid synranden, och över hans hjässa välvde sig en tom, blå kupa, kallare och mera tom med varje minut som rann. Tomas stod som förstenad och betraktade landskapet. Slutligen vände han sig bort med en frossbrytning och fortsatte att följa vägen inåt ön.
Hans mun var brännpunkten för de tusendes blickar. Vid de uppehåll han gjorde rådde en hemsk stumhet, som i naturen efter ett åskslag, och människorna där nere i skeppens, där uppe i galleriernas halvskymning syntes förstenade. Klemens, som var i talarens grannskap, hade kastat sig på knä.