United States or Malta ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men när faran är över, ska jag ropa på dig. Gott! sa Karl-Herman och gick in i garderoben och vad han gjorde där i mörkret, det vet jag inte, om han inte tog sig en tupplur. Nå, efter en kort stund var ju värken där och hon ropade ut honom igen. Och så fortsatte de många dagar i sträck under en lång tid, ända till dess att Karl-August en dag verkligen infann sig.
När hon kom ut i droget, där mörkret börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas, fick hon se Carlsson och Ida komma längst opp i brinken, hand i hand, som om de skulle kasta sig in i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna gången» vände hon och skyndade över stättan för att hinna hem, innan folket hade givit sig av.
Det är Gud som har gjort mitt hjärta försagt, den Allsmäktige är det som har vållat min förskräckelse, ty jag fick icke förgås, innan mörkret kom, dödsnatten undanhöll han mig. Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar?
En tysk alkemist, Brand, enligt några f. d. soldat, enligt andra en bankrutterad köpman, upptäckte, under det han sysslade med urin för att deraf bereda ett elixir, som han menade skulle förvandla silfver till guld, ett märkvärdigt ämne, hvilket starkt lyste i mörkret och var i hög grad bränbart.
Han går öfver stjernors hvalf i snöhvita kläder och tittar ned på oss och undrar öfver mörkret på jorden.
Det var blott så, att all hennes längtan, hela hennes varelse var knuten till en annan; och hon kunde icke bli fri, ty hon ville icke. Men arbetet, arbetet! Tanken flammade till som en låga, kämpande mot mörkret, och viljans muskler sökte knyta sig på nytt. Hon gick och gick, af och an, det gällde att gå frestelsen trött, det gällde lifvet.
När jag varit som mest lycklig åt dig och barnen och allt som är vackert, alltid har jag vetat, att en dag skulle jag bort från alltsammans, och ingenting skulle kunna hindra mig. Jag skulle vilja och icke vilja, önska och icke önska. Men jag skulle gå in i mörkret, där jag hörde hemma. Jag har känt det så, att något skulle komma och tvinga mig, säga mig, att jag måste.
Men det var en annan, som också såg, men ej på Clara, utan på ögonen, som följde henne, och ju mer hon såg, dess mer trodde hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes öga, som värkte och rann. Det var några dagar före julafton. Mörkret hade fallit, men månen hade kommit upp och lyste klar över snöhöljda granar, över den blanka viken och den vita marken.