Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 6 juni 2025
I gräset blänkte något; det var den fatala silverskollan och bredvid låg käppen, sargad, trampad, böjd som en sprättbåge, men icke av; det var därför marken var så bökad. Att det icke var en tjuv som tagit käppen, det vittnade det överskattade silvrets kvarvaro. Vem var det då?
Hon satt och märkte nya näsdukar med röda bokstäfver. Lyyli klängde på bänken bredvid henne; de andra barnen sutto i gräset och lekte med små stenar. Också Helmi hade blifvit utburen; hon låg i en liten vagn i skuggan af ett träd, med ett hvitt flor till skydd mot flugor och mygg.
Hon svalkade den glödande kinden, hon lade handen på hans hjerta och lugnade dess hvassa, brännande slag. Ynglingen kastade sig ned i gräset; ännu dröjde vid hans sida Kalmatar. Hon följde den arme med glädje, ty han jagade icke bort henne; men ack, det var emedan han ej blef henne varse.
Hon tyckte sig förstå den allt bättre, ju längre hon såg på den. Det var en gång... På en ängsmark i gulröd sagoskymning står en vitklädd och späd prinsessa och lutar sig fram över någonting därnere i gräset, hon böjer sig ned och lyssnar med halvöppen mun och vidgade skrämda ögon, som likväl le, och hon håller upp sin långa klädnad och är rädd att väta sina små fötter, där hon står på tuvan.
Vad är det hon ser därnere i det sumpiga, våta gräset, och vad hör hon, vad lyssnar hon till? I gräset vid hennes fötter sitter en liten ful groda och ser på henne med stora, svårmodigt kloka ögon. Och man ser strax, att det icke kan vara någon vanlig groda, eller man anar det dock, ty det ligger en hemlighet och en sorg i hennes ögon.
Hon är försvunnen, ja, hon är försvunnen! Det enda minne, jag af henne fick, Är spåret på det daggbestänkta gräset Och kvistarna, som darra än, där hon Gick stilla fram emellan skogens stammar. Ja, hon är borta! Som en aftonrodnad Försvann hon bakom klyftorna och träden, Och ensam står jag kvar en dyster natt. O, jag var säll ändå!
Han stod med händerna på svärdet och såg ned i gräset. Vem kränker lagarna djupast, frågade han långsamt och mörkt, min broder eller jag? Vapenbröder och riddare, hjälp mig att bli en vis och god konung! Till Mora stenar, till Mora stenar! svarade de under skallande jubel och slogo på sköldarna.
Ängarne lågo oröjda och fjolårslövet täckte och kvävde gräset i en enda hopklibbad koka. Gärsgårdarne voro fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som gumman redan föreställt Gusten under föregående kvällens samtal.
Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, när HERRENS andedräkt blåser därpå.
Solen hade varit uppe en kvarts timme, men ännu ej hunnit över tallbackens toppar för att slicka daggen ur gräset; viken låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande vassen, där de nykläckta andungarne hördes pipa mellan de gamla ändernas snatter; trutarne fiskade löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna vaknat och skvallrade och schattrade om de många skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken guckade i hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore på slutet, när han skulle få se första hösåten; kornknarren arpade och snarpade nere i rågåkern; men på backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, och skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet, sträckte sig över kaffebordet, där koppar och fat, glas och kannor skramlade under det trakteringen pågick.
Dagens Ord
Andra Tittar