United States or Slovenia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ekan gick fram »som en lus på en tjärad näver», och det hjälpte inte att manfolket tog segelsupen. Tålamodet förgick därför snart och tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot icke Gusten; vänta, bara man kommer utom kobbarne, så blir det segla av, menade han. Och man väntade.
Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten, och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med fickkniven en skåra i suden.
Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar, så många, att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark. »Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär detsamma som att inför stadsbon vara från landet. Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så att man måste ta ner och ro.
Nu kommer de, tänkte han, och som patron på stället ville han vara schangtil och ta emot dem. Därför gick han ner i stugan och klädde sig, skickade efter Rundqvist och Norman, att de skulle komma och följa honom till Rågholmen och ta emot de främmande herrarne. Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och Carlsson satt till rors.
Och så kommo de äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle hissa focken, som inte fanns. Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern, när ekan gick över stag och länsade ner åt Saltsäcken.
Där såg hon Gusten liggande barhuvad och framstupa nere i ekan, men han rörde sig, och under honom syntes en stor luden kropp. Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att vända sig om. Sicken en vi ha fått fatt i! Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en fet gråskäl, som Gusten höll på att dra skinnet av.
Han kröp ner på botten av ekan för att söka skydd för den kalla blåsten, och när han kom på knä, så kunde han hela Fader Vår, och den läste han väl ett tjog gånger; och för var gång han kom till amen, skar han med fickkniven en skåra i suden.
Flaskan gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och under allmän förnöjelse susade ekan in i viken och tog törn vid bryggan. Emellertid började rustningarna till bröllopet, som skulle räcka i tre dagar. Man slaktade en gris och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade in strömming i salt och lagerbärsblad; bakade, skurade, bryggde, kokade, stekte och malde kaffe.
Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar, så många, att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark. »Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär detsamma som att inför stadsbon vara från landet. Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så att man måste ta ner och ro.
Fågelsång klingade från hage och mark, lärkors jubel skälfde i själfva solskenet, som flödade från junihimmelns ljuskälla; vassen hviskade, vattnet porlade, glittrande blått där brisen krusade det, alarnas gröna kronor susade; ekan vaggade af och an, slitande som en kopplad hund i sin kätting; allt i naturen rörde sig, lefde; Elsa lyssnade blott till sin längtan, länkad till stranden af sin fädernegård.