United States or British Virgin Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Vad de tvenne förhandlade om, vet man ej, men vid avskedet tryckte Levison Cramers hand med de orden: Ja, så har jek da alle the papirer i min näve. Ja, allesammans. Och så må ni förestelle then unge mans råtgiver, icke sant? Jo, jo. Han är min bästa vän. Utmercht! Han kommer alldeles säkert att inhämta mitt finansiella råd. Gott, gott!
Å, det tror jag knappast, svarade Cramer, och vad resans mål beträffar, så gäller det en skogsaffär i Ryssland jag måste personligen vara närvarande för att övervaka, att allt går rätt till, förstår du? Och din adress? frågade Wolfgang, som för sig själv tänkte, att det var nog alls inte Ryssland Cramers affärsresa gällde. Adressen blir så obestämd, svarade Cramer. Än här, än där i skogarna.
De voro så ivriga, de bägge inne i biblioteket, att de höjde rösterna mer och mer. Till slut tycktes den skönaste enighet hava uppnåtts, och Wolfgang fick till sin ytterliga häpnad höra ännu en tredje röst från en person, som hittills ej med ett ord förrått sin närvaro det var Cramers.
Du skall se, att det till slut icke lyckas någon alls att förklara marsgåtan och att pengarna äro dina. Tror du? Ja. Men vi få ju se, genmälde Cramer. Det var, som om denna möjlighet med ens stod klar för Wolfgang. Hela tiden, sedan onkelns testamente upplästs för honom, hade han varit liksom bedövad, som ett viljelöst redskap i Cramers hand.
Där skulle delas och delas, det hela var planlagt på Wolfgangs fullständiga ruin, och vännen Cramers arbete bestod i att under hela tiden, medan byggandet av jätteteleskopet pågick, hålla Wolfgang i den djupaste okunnighet om allt. För detta skulle han i dusör påräkna 500.000 mark av vardera herrarne, tillsammans en million mark i sanning en mycket god förtjänst.
Joo du, menade Schnitler, det kan hava sina orsaker. Du skall strax få höra vad det beror på, men nu vill jag först ha en bit mat. Han vinkade på en uppassare. Mat, utbrast hans vän Cramer, vad tänker du äta i denna hetta? Schnitler nickade leende, i det han såg Cramers förvånade min, en min, som blev än mera förundrad, då han beställde en stekt kapun med rikligt legymer, harstek och äpplepaj.
Ellis uppsats var rätt barnsligt framställd, men just därför blev den lättare förståelig, än om hon skulle hava valt de stenografiska uttrycken för doktor Martinis förklaringar. Hon hade hållit sig mera till morbroderns och Cramers ord och därför fått allt så allmänfattligt. Kaffekopp kaffekopp jaså, här är det, sade Wolfgang.
Han grep den med feberaktig iver nyfiken lyssnade han äntligen efter tio minuter, vilka varit som timmar för honom, som väntade, bröts tystnaden kontorsdörren öppnades och en stämma talade. Det var varken Martinis eller Cramers. Men Wolfgang igenkände den. Det var doktorns arbetsförman, tysken Mayer, som talade. Herre Gud, en sådan olycka, Herre Gud, vad skall jag göra?
Aha, tänkte Wolfgang, där förstår man Cramers pågåenhet; flickan får ärva den gamle och den räven Cramer söker fånga henne. Men samtidigt smög sig en annan känsla över honom kunde ej Elli tyda hans frieri, om han nu framförde ett sådant, likasåväl som Cramers för ett fikande efter hennes pengar?
Han vågade ej tänka på eventualiteten av, att de tio millionerna verkligen skulle bli hans utan en förtvivlad kamp han hade blivit en man, visserligen, men på ett föga värdigt sätt: att, gälla vad det än vore, följa Cramers anvisningar och tilltvinga sig arvet.