United States or Svalbard and Jan Mayen ? Vote for the TOP Country of the Week !
Renen visste att bana sig väg mellan stammarna där aldrig väg funnits. Men så ville den, ute på en svedja, göra vändning tillbaka, hvilket tilltag Ante på det bestämdaste motsatte sig med ryck i tömmen och manande rop. "Ho ho du, iväg bara." Ante slängde körremmen höger om hornet och vänster om hornet, drog och slet. En så rolig skjuts hade han aldrig varit med om.
Telefonen är stum. Äntligen ringer det. Hallå! Det är intendenten. Jo, ser du, jag tog fem konjak och sprang, och jag kom mitt ut på torget, du vet, där planteringen är, men sen, ser du, var det omöjligt, jag kunde inte Växeln är protesterad? Ja Härmed var superintendentens bana som växelomsättare slut.
Jag förestälde henne, att man, om man sjelf ville komma framåt på lifvets bana, ej kunde hålla moraliska föredrag för alla de fä, man träffar på allfarsväg, men hennes hjerta slog allt högre och högre för den påträngande varelsen ju längre den följde oss.
Ni kan knappast nämna en stor uppfinning eller en stor upptäckt, ni kan knappast nämna en stor tafla eller en stor staty, en stor dikt eller något annat stort, som icke frambragts af män, hvilka, liksom ni, börjat sin bana med att ärligt försörja sig genom ärligt arbete.
Ofta är det så, att den, »som icke duger till något annat», eller den, som fruktar ett gediget, produktivt arbete, han kastar sig in på denna bana, sannolikt emedan han tror sig ha funnit, att en köpman stundom på lättvindigaste vis kan bli rik.
Han avvisades inte av dem; ty hans mustascher var mörka, uppböjda och nästan sköna; hans tschakot nätt nog för att inte misshaga fruarna; och en viss manlighet i väsendet gjorde, att de eljest förnäma och stela herrar-fäderna tillät sig samtala med en person, som tycktes medföra ett tyst löfte om att inte stanna inom underofficersgraden, utan med tiden beträda, om inte en kaptens eller majors, dock en löjtnants bana.
I lifvets morgontimmar Kring hoppets blanka sjöar sväfvar jag, Lik seglaren, som i sin julle stimmar På vikens spegellugn en sommardag; Hvarthelst han ser, en löfprydd kulle skälfver, En blomrik tafla tindrar för hans syn, Och strålfull himlen sig där ofvan hvälfver, Och strålfull ler den under vattnets bryn. Hvad jag är säll! Stå icke jordens länder, En gränslös bana, öppen för min gång?
Men fjerran männens split och fjerran striden Och hämndens blodbestänkta hamn, Låt oss en högtid fira under tiden För alla känslor utan namn; För känslor hvilka, på sin vilda bana, Lik blommor mannen öfverser, Hvars milda doft han icke mäktar ana, Hvars späda vekhet han beler.
Så har det varit; och hvad framtiden angår, så kommer måhända Förenta staterna, innan det nuvarande århundradet hunnit tillryggalägga en tredjedel, eller kanske endast en fjärdedel af sin bana, att tillverka mera stål än hela den öfriga världen tillsammans. Farväl då, Järnålder!
Han gick sin bana framåt Helt lugnt, det märkte man, Och hann så kyrkovallen, Där striden hetast brann. Där tog han plats vid vägen Och satt och såg uppå, Han såg mot finska hären, Mot ryska likaså; Hvarhelst de skarpast möttes, Där sågs hans blick bli kvar, Och ofta som förklaradt Hans hela anlet var.