Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 18 maj 2025
Ty som Atterbom säger: »Lucidors sista olycka var, att hans skrifter föllo i händerna på en utgifvare, hvars redaktion är ett mönster af allt tänkbart slarf, så i ordnande som i manuskript- och korrekturläsning». Isynnerhet äro mytologiska och geografiska namn förvrängda.
Atterbom, som aldrig kan frigöra sin granskning af hans poesi från de ogynsamma ryktena om hans utsväfvande lefnadssätt, talar om den ton af likgiltighet, trots och hån, som genomgår hans dikter, de hjertskärande ljud, som emellanåt frambryta ur det förstörda strängaspelet, samt att han med allt sitt hafs och slarf aldrig tänkt på att en kritik fanns till eller kunde komma.
Också Fika Lindqvist såg jag sedan någongång, fick också veta, att man verkligen ett par aftnar hos henne läst en roman, och att hon var nära bekant till Hammarsköld, Atterbom och några andra den tidens unge svenske författare och hade med intresse talat om dem någongång, hon var således lärd. Ett sinne öppet för det vackra i lifvet låg i hennes blick och smög sig stundom fram i något ord.
I afseende på begåfningen yttrar ju Atterbom, att Lucidor var »till den grad öfverlägsen i genialitet och energi, så auktorlig som personlig, så af vittra som af ovittra utsväfningar» och att Runius deremot »i alltsammans förekommer såsom blott en mattad och beskedliggjord efterklang». I afseende på stilen i deras skrifter kunna vi ej heller finna någon likhet.
Det är intet koketteri med sin lätta versifikationsförmåga, utan en bokstaflig sanning, då han öfverskrifver sina poem »i högsta hast». Atterbom har rätt, då han förändrar detta till »med hafs». Skalden tyckes aldrig ens haft tid till att se igenom de hopkomna raderna och granska dem.
Åtminstone måste den hugstore Dahlstjerna, som ju Atterbom sjelf på sina ställen förliknar med en Bengt Bjugg, komma dem ganska nära, och egentligast böra Dahlstjerna och Lucidor i det afseendet bättre ställas tillhopa än Lucidor och Runius. Ty de förstnämda egde dock båda obestridligen poesins kraft. En liten skugga faller till och med öfver Stjernhjelm.
Till och med den milde Atterbom skrifver »poet, vagabund, mördad på en källare» och erkänner att han egentligen ämnade affärda honom helt kort. »Men den bleka och blodiga ynglingavålnaden kan ej på nära håll betraktas utan att gripa hjertat med sällsam dragning.» Det är ej under, att han sålunda, först af dem som genomögnat hans ovårdade dikter och sedan af hela hopen af eftersägare, blifvit betraktad som en förolyckad sälle med det sämsta umgänge, rå och utsväfvande till sina seder, utfattig och sluskig till bostad och klädedrägt.
Atterbom säger härom: »Sällskapslifvets tänkesätt lär den tiden varit, att, när man var nogräknad med gerningarna, behöfde man ej vara det så särdeles med orden, åtminstone ej med poetens ord.» Hvad det ovårdade språket beträffar, måste vi besinna, att vi nu för våra kritiska ögon hafva stycken, som Lucidor kanske aldrig ämnade för efterverlden.
Tegnér, Atterbom och hela den yngre skolan lärde han känna först vid universitetet; af Franzéns dikter kände han väl tidigare åtminstone sällskapsvisorna, som hans far plägat sjunga därhemma, men knappast namnet på deras författare: i Uleåborg hörde han väl talas om handelsmännen Franzén, men aldrig om poeten.
Det är ej nog med rimmen i slutet af hvarje rad, utan de förekomma midt uti raderna och upplösa derigenom tankens rytmiska behag till en, som Atterbom icke oäfvet kallar, på samma fläck fortgående slängpolska. I bästa fall märker man dem ej, tills de här och der störande uppfattas af örat.
Dagens Ord
Andra Tittar