Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 31 maj 2025
Drottning, fruktansvärdt Har lyckan vändt sig; nya stålbeväpnade, Stridvana skaror strömma till Leiokritos, Och våra leder glesna. Låt mig rädda dig, Så länge tid oss unnas. TEKMESSA. Hvilket våld kan jag, Den arma, blinda kvinnan ha att frukta för? Men om så helgdförgäten och så skoningslös En född af kvinna vore, att han såg min nöd Och ville den föröka, hvad förmådde han?
När korporal Brant hemvände, var det han, som meddelade sorgeposten åt Ståls änka, som med en femårig son bebodde en backstuga och befann sig i yttersta nöd, ty hon var sjuklig och oförmögen att arbeta. Nu hade Brant själv hustru och barn att försörja, hade blivit invalid, var krasslig av fältlivets mödor och försakelser och kunde således ej så kraftigt som förr sköta plog och spade.
Ty du har varit ett värn för den arme, ett värn för den fattige i hans nöd, en tillflykt mot störtskurar, ett skygd under hettan. Ty våldsverkarnas raseri är likasom en störtskur mot en vägg. Och såsom du kuvar hettan, när det är som torrast, så kuvar du främlingarnas larm; ja, såsom hettan dämpas genom molnens skugga, så dämpas de grymmas segersång.
En fremling tar Din arfvelott; Ditt namn bland folket dör och blott Med hån skall af en ovän nämnas, Ty han, som bordt Ditt minne hämnas, Din mandoms fröjd, Din ålders stöd, Din Son, som här ifrån Din sida Så späd man slet, att brist och nöd Och lifstidsbojans smälek lida Hvem lär väl Honom lagens bud Och fädrens namn och Jacobs Gud?
Under yttersta nöd framsläpade hon ännu ett par år af sin lefnad och lemnade vid sin död sin lilla tioåriga Clara alldeles värnlös. Lingdahls, som då bodde i samma stad, togo den lilla värnlösa flickan till sig. Det är allt, hvad jag känner af hennes tidigare historia. Jag såg henne sedan ofta nog i huset, en ytterst arbetsam flicka!
Den höres ej mera hans ljufliga röst, som talat hugsvalelsens ord, som bringat välsignelse, hugnad och tröst så mången bedröfvad på jord, som sagt till de fridlösa hjärtan: Haf frid! som mäktigt har ljudit vid vindarnas strid. O, Jesu, du än till vår jord skådar ner och ser till båd' stora och små, och ännu för syndare alla du ber, som förr du vår nöd kan förstå!
De blefvo länge sittande på mosstenen nere vid tjärnen de båda, den äldre, mannen med det goda för allt bekymmer, all nöd ömmande hjärtat, och gossen med det nedstukade, skygga, inåtvända, men nu med ens så öppenhjärtiga, frimodiga sinnet. Ante kunde ju öppet, som om det varit till Gud själf tala om allt som tyngt honom.
Om en stund gick det öfver, och han kunde åter börja. Men det var bättre att se på Kajsa. Hon tvättade. Hennes hvita armar hade blifvit röda. Hennes röda kinder hade blifvit hvita. Och hennes friska fylliga läppar voro ej mer så blodfulla och strama. Lika fullt arbetade hon, hela dagen. Och halfva natten. Men ändå var der stor fattigdom. Icke nöd, nej, långt ifrån, bara fattigdom.
Att nöd och elände, svår knapphet att lefva kunna bero på andra orsaker än öfverbefolkning är en sats, som i sin abstrakta allmänhet naturligtvis ej kan förnekas.
Då kastade han åter om och erinrande sig lekarna i trädgården, föll han på knä och friade patetiskt: Jag frågar dig, Elsa Anna Sörman, vill du älska mig i nöd och lust eller åtminstone det senare. Ja, svarade Elsa Anna Sörman. Men det var varken skämt eller allvar i rösten, varken lycka eller sorg. Abraham hade följt Elsa hem och sagt god natt och fått till svar god natt Nu drev han omkring.
Dagens Ord
Andra Tittar