United States or Sint Maarten ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kompasserna hade befunnits nyjusterade och riktiga; vädret var mulet, men ingalunda disigt; själva mörkret var gynnande för fyrarnas pejling, och strömsättning fanns inte därute. Saken var alltså oförklarlig. Lotsen var känd för stor ordentlighet och brukade aldrig supa, men han hade varit litet besynnerlig dagarna förut, ty hustrun hade just då varit mycket sjuk, och han hade vakat om nätterna.
Jag irrade ut i staden, förtärd av harm och vanära. Icke vågade jag söka upp lotsen, som nu ovillkorligen var störtad. Mörkret föll snart på, och jag befann mig smygande utanför »Mässingsstången», för att se om jag skulle upptäcka brodern och få veta utgången. Förgäves! Då gick jag till »Freden», för att få mig något att äta. Den förste jag fick sikte på var skepparen.
Vi äro uppe på vågen och skummet yr omkring oss, men återigen ser jag den lysande cirkeln flamma till och försvinna i mörkret. Jag rycker lotsen i rocken så att det brakar i knapparna: Såg du inte? Jo visst, det är från vår lanterna! Jag vände mig om, och ljuset från lanternan, som vi hade hissat på toppen, föll mig i ansiktet. I detsamma hördes ett klämtslag, tungt och dovt som en brandsignal.
Som en fördömd sprang jag ut från mannen och såg aldrig mera varken honom eller lotsen. Kanske inte det var en trevlig historia? Å, för trevlighetens skull så... men inte bevisar den heller, att man icke bör försöka hjälpa sina medmänniskor, invände D. Man skall bara inte vara dum. Man blir det, så snart man åbäkar sig med att hjälpa folk.
Sedan den unge mannen omtalat hvem han var och dokumenterat sig såsom den, hvilken hjälpt lotsen Erikson till rätta i hans tvistemål med skutan Fortunas kapten, vann han den gamles hjärta fullkomligt och fick veta Norrskärs historia åtminstone de yttre konturerna däraf. För nära hundra år sen, berättade gubben, ägdes ön af en sjökapten, hvars far köpt den för en spottstyfver.
Han kan icke logga, behöver icke kunna ta ett bestick, icke känna varje fartygs segelduglighet. Man tror att man skall få ha lotsen som en slags Kristus, som vid varje olycksfall skall bära alla sjökapteners synder. Icke så! Svenska handelsflottan skall nog inse att dess intressen icke skola så vårdslösas; tiden är inne för en reform, och nu skall reformen ske nu eller aldrig!
I fjorton år har jag fört in fartyg och i mycket svårare väder, men nu skulle olyckan vara framme, och då kunde ingen hjälpa, svarade Otto med fullkomlig resignation och förföll i tystnad. Härpå bröt kaptenen på skonaren ut i en skur av förbannelser över lotsen och lovade att ta ut ersättning till sista skillingen, om så lotsen skulle gå ifrån gård och grund.
Nästa krigsrätt skulle sitta om åtta dagar, och då skulle han få sin dom. Jag tog honom i enskilt förhör och fick småningom ur honom sex fakta, som jag ansåg vara friande; dock fann han skamligt att skylla på hustruns sjukdom. Var du lugn, min gosse, och se om din gumma, så följer jag med dig till stan när du skall in nästa gång, och lita på mig, du! Den stackars lotsen gjorde så även.
Kuttern höll fullt och sköt akterifrån fram utmed läsidan. I detsamma kom en sjö, lyfte oss upp i jämnhöjd med märsen, och med ett språng satt lotsen uppe i vanten. Jag kastade en blick ned på skonaren, och den översikt jag hann taga verkade lugnande.
Vi gingo in och satte oss i förmaket eller rättare förstugan. Nu kom skepparen med sitt ombud, en lång mäklarclerk. De hälsade lotsen med verkligt medlidande och kastade misstänksamma ögon på mig. Under den rysliga väntan som härpå följde framviskades mellan båda kärandeparterna ett samtal, rörande sig kring försäljningen av lotsens gård. Det kokade i mig, men jag teg.