Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 24 oktober 2025
Det som blir över får ni behålla om ni bara ser till, att inget civilt telegram slipper i väg innan det här är expedierat." Det var ett argument, som han förstod. Han gav mig en medlidsam blick, som jag håller honom räkning för, och tog pengarna så hastigt som möjligt, för att jag inte skulle hinna att ångra mig. På trappan utanför mötte jag Bob Hyes.
Charley Reeves från Oklahoma Worlds Herald och jag hade nämligen fått tag i en Londontidning, och blevo så glada över att få läsa lite nyheter härifrån krigsskådeplatsen att vi glömde allt, och gingo in i en bondstuga för att läsa. Innan man anade något ont steg Bob Hyes in och fick syn på mig.
Alltså: mellan en fransk infanteriavdelning och två tyska kavalleriregementen, understödda av infanteri, fält- och positionsartilleri, varibland de berömda 42 centimeters mörsarna, ett flertal Zeppelinare och aeroplan, ingenjörstrupper, träng, fästningsartilleri samt flottan med kustartilleriet. Det blir bra! Det låter nästan som en officiell generalstabsrapport." "Utmärkt!" sade Bob Hyes.
Jag var på en hippa i går." "Vem mer än du?" "Ingen. Jag höll den alldeles själv. Det vill säga Charley Reeves, min sekundant, var ju med. Men han räknas inte." "Sekundant?" "Ja, jag har duellerat med Bob Hyes. Han är hos Röda korset nu." Van Weide steg ur vagnen och gick fram till Harry Taylor. "Vad i Herrans namn säger du, karl? Har du skjutit Hyes?" frågade han förskräckt. "Skjutit? Inte?
När jag konstaterat, att jag inte behövde läkarevård stack jag i väg bort till telegrafstationen, fast besluten att slå ihjäl Bob Hyes, som jag ovillkorligen måste träffa på vägen. Jag träffade honom. Men inte på det sätt jag väntat. Han stod nämligen med sitt manuskript i handen utanför ett hus och talade med en stabsadjutant.
Det var en liten undersätsig, bredaxlad fransk bonde i femtioårsåldern, för gammal för kriget, men tydligen en karl som höll att ta i. Då stannade jag och slog mig för pannan i grand operastil. "Det är rätt", sade Bob Hyes. "Slå dig själv. Du kan i alla fall aldrig få tillräckligt." "Vi ha glömt en sak", sade jag. "Vapen, menar du", sade Bob. "Var lugn!
"Nej, vet du", sa han då. "Jag tror att jag går ensam till telegrafstationen, och eftersom du ju kan behöva lite vila, så låser jag till om dig och tar nyckeln med mig." Och så slog han igen dörren. Detta var ju precis vad man kunde vänta sig av Bob Hyes, så jag blev inte alls förvånad utan tvärt om. "Lås du!" sade jag. "Jag skall snart bryta mig ut igen."
"Hur många tyskar stupade egentligen i det där slagsmålet, som ni var med om?" "Ingen", sade den sårade. "Dom skubbade sin väg båda två." Harry Taylor öppnade försiktigt dörren och stack in huvudet. "Är Hyes här?" frågade han med en viss ängslan i rösten och såg sig omkring. "Nej", sade van Weide. "Jag har inte sett honom i eftermiddag."
Jag har förlåtit er allt, till och med tobaken. Vidare ha vi här en hel del amerikanska korrespondenter som allesammans äro mina personliga, kära vänner. Fråga bara Bob Hyes om han inte älskar mig! Om jag skulle bli skjuten, så skulle varenda en få klart för sig, att han riskerade samma sak om han inte ordnade för sig, och alltså kom han att ordna för sig.
Dagens Ord
Andra Tittar