Vietnam or Thailand ? Vote for the TOP Country of the Week !
Uppdaterad: 29 september 2025
Då, sedan den första illusionen brustit, underblåsa makterna begärets, ärelystnadens eld, och det är icke den ostillade hungern som plågar mest, utan det är den tillfredsställda lystnaden, vilken inger avsmak för allt. Och på detta sätt får demonen undergå ett ändlöst straff därför att han erhåller allt, som han önskar, och erhåller det ögonblickligen, så att han icke mera förmår njuta.
Men när de stodo der midt emot hvarandra, räckte hvarandra handen och letade efter något att säga hvarandra, då kände de hur oåterkalleligt allt brustit. »Sitt ned», sade den äldre, konventionelt och dödt. Alma satte sig. Hon väntade på en afbön, men den kom icke; fru Zimmermann väntade på ett enda tecken af den fordna vekheten, men det kom icke heller.
Och hon visste, att jag ej skulle ha kunnat neka henne denna bön. Men nu, när ingenting fanns kvar, ingenting av allt det, som en gång varit hennes, nu var det, som om den länk brustit, vilken höll henne fast vid själva livet.
Sedan besåg hon sitt verk, af belåtenhet lockad att småle, Fattade saxen ibland och jämnade trådar, som brustit, Tigande, men i sitt sinne likväl hon talade detta: "Visst en sötare väl ej funnits än denna; hur vackert Randar ej blått och rödt och en tråd af det gula i kanten! Hade jag ren en klädning däraf att bära i morgon!
Jag ryser, när jag tänker på den kritik Storstrandens nästa bok kommer att få i Tidens Tegn. Nej, de norska diktarna äro besynnerliga. Där var dramaturgen Storreveln men även om unionen har brustit, får man ta vissa hänsyn. Det bör återigen påpekas, att historier sådana som denna endast kunna hända en norrman, eller två norrmän, vilket var fallet den här gången.
De ä gomärken för mjölkgetter de", anmärkte Maglena med en erfaren ladugårdsdejas säkra min. "Och så, vet du, så ha småstintorna två dockor, de äro så fina att de ha porslinshufvud, med tjocka porslinsflätor, fastän de äro lindebarn och ligga i en liten vagga." "Ja jag vet, å småstinterna sjung vaggvisa "Millmaste tana". Det var nära att Maglena brustit i gråt vid de sista orden.
Kära Rosina, hvad lönar det att försöka hålla tillsamman ett band, som längesedan brustit. Du måtte väl icke misstro mig? Lita på mig, Rosina, att det är sann välmening och tacksamhet som drifver mig att vilja rädda dig ur den ganska svåra belägenhet, hvari du befinner dig; hvarföre är du då omedgörlig".
Men det gick inte att leka mer den gången. Ett groft grepp var taget i de fina strängarna af barnens fantasi. De sköna bilderna i barnens värld hade likt deras leksaker brustit och gått i spillror. II. En liten musiker. Med teckning. Far hade en stor basfiol, som sjöng vackra, fylliga toner, när han spelade på den.
Dagens Ord
Andra Tittar